det som vanligt, var gruvligen tilltrasslat. Med stort besvär redde och fick hon det i ordning, men utan att säga ett enda ord. Jag satt stilla, med ögonen tillslutna, utan att heller säga något; men när Melidas vackra händer kommo intill mitt ansikte, kysste jag dem då och då. Vid en sväng, som jag oförmodat gjorde med huvudet, föll Ottos sista lilla skrivelse ur barmen, där jag lagt den. Jag märkte det icke själv; men Melida tog upp den och räckte den stillatigande fram till mig. Ifrån att vara likblek blev jag purpurröd och kastade en hastig blick bakom mig på Melida, vilken hon mötte med en annan, ganska mörk och sorglig. Imellertid flätade och flätade hon. Vi tego länge, Ottos biljett var på ett mycket litet papper, så att den var fullskriven på båda sidor, och den, som kände hans vackra handstil, måste vid första anblicken veta, varifrån den förskrev sig. Melida flätade, jag teg. När hon äntligen slutat, skulle jag tacka henne; men nu kastade jag mig i hennes famn och grät högt. Melida blev då helt rädd.
— Min Gud, — sade hon — nu får du ju åter din feber! Sansa dig! Försök att vara lugn! Ingen skada är skedd! Av mig skall du aldrig behöva frukta något! Det är icke från nu, från i dag, som din stora hemlighet är i min hand. Ack, det var länge sedan du det förrådde, du naturliga, okonstlade varelse!
— Melida, — ropade jag — vad menar du? För Guds barmhärtighet, säg rent ut! Tänk på, att jag är ensam i världen och har ingen att vända mig till! Var god och överseende mot mig! Tala, trösta mig, jag ser, du vet allt! Tala nu, säg, vad du tror, och jag skall även möta dig med förtroende, ty nu äro min tungas band lösta.
— Törs jag säga dig, vad jag tror, sade Melida, — och vill du sedan höra mig lugnt, och utan att bli ond på mig?
— Ja, jag lovar allt, tala blott! svarade jag och kastade mig med ansiktet gömt i mina händer ned på min bädd.
— Vill du veta, var jag tror? sade Melida. — Nå väl, jag tror — vredgas icke, goda Ottilia! — men jag tror, att du vand-
145
7 Illusionerna
