om jag än skulle slippa ut, så förer jag mina tomma fickor med mig överallt, och, är jag här, så medförer jag dock även hit mitt välsignade lättsinne, som än aldrig svek eller övergav mig.
Det är således utan all oro, jag utkastar i världen dessa anspråkslösa anteckningar, och det av trenne skäl:
1:o. Jag har icke författat dem själv, behöver således varken darra för skarpa recensioner eller det ännu förfärligare ödet och mortifikationen att ligga, oläst och odissekerad, — på kryddbod-disken.
2:o. Det är mig likgiltigt, om de inbringa så mycket, att jag kan lösas härifrån eller icke, ty i värsta fallet tröstar jag mig med visan:
Får jag ej Rhenskt vin och klenäter,
får jag väl kött och potäter;
det är detsamma, blott själen är nöjd!
3:o. Är jag ingalunda rädd för spöken, fruktar, varken att min gamla döda tante skall nypa mig i näsan en mörk midnatt, eller min döda kusin stå, med upplyft, hotande finger i svepningsskrud och med dödens färg på de fordom rosenröda kinderna, bredvid min bädd en månskensnatt — — allt för min indiskretion att till tryck våga befordra, vad den senare talat och tänkt om folk, som verkligen levat — och det i 19:de seklet! Och här i Sverige!! Och till och med här i staden!!! Och där varje anekdot om varje känd person är ett historiskt faktum, eller åtminstone ett troget upprepande av vad som då, under den tiden — sades och troddes!!!
Det är ju färfärligt! (?) Det är ju himmelsskriande! (?)
Man hörde sällan maken.
Men jag får väl tillgift, åtminstone av de levande, när jag nu kommer efter den välsignade harfoten, att inte ett ord, inte en vink rörer någon aktör eller ens någon stum person, — sufflör eller lampputsare på den stora politiska skådebanan, ur vars gigantiska drama icke en enda scen eller mellanakt är
8
