lek! Men en sådan förstå de sig icke på! De tro, att allt kan göras efter mått och beräkning, älska, hata, glömma; — men de bedraga sig, åtminstone på mig!
Så där ungefär vurmade mina tankar hit och dit efter genomläsandet av Edward H-s brev. Att jag då skulle känna min kärlek till Otto häftigare och fastare än någonsin, var väl en oberäknad effekt därav; men så var det dock. En stum förtvivlan intog mig dessutom under hela tiden. Jag trodde Otto rest. Jag hörde icke till honom på hela aftonen. Han hade blott, när han ilade förbi min dörr, utropat ett farväl, vilket ju mer jag tänkte därpå, ju mer jag besinnade dess hemska ljud, föreföll mig som det sista, det allra sista, Ottos sista farväl!!!
Det var ju förbi då alltsammans! Vad var det nu värt att tala om, orda om, skriva om! Otto hade ju ändå gjort, vad han borde, vad varje hederlig karl skulle göra, och var ju nu, just där han borde och skulle vara! Jag tyckte allt vara så slut, att stundom föreföll mig hela denna senare tiden blott som en dunkel dröm.
Jag hade efter hand fått flera små saker av Otto. Dessa började jag nu att ordna och se på, lika som effekterna efter en död. Jag ville gärna skrivit genast till Edward, ty att han skulle anse min tystnad som ett jakande, plågade mig; men jag orkade, jag förmådde icke. Jag hade icke krafter till någonting. De voro alldeles förbi. Jag ville skriva till dig, goda Mormor; men jag kom aldrig längre än till de orden, som du även fick, nämligen: Goda Mormor! nu är jag frisk, men så matt, att jag icke orkar skriva. Så var det ock; men krafterna som voro slut, det var själens, ty lekamligt var jag verkligen frisk. De senare tidernas händelser hade med en sådan tyngd lagt sig över mitt sinne, att det var på sätt och vis nedtryckt. Det hade icke mer det elastiska och böjliga, som giver vika för var sak särskilt men som sedan höjer och reser sig av egen kraft dessimellan. Nu var det nedböjt, och det allra sista tilldragel-
157
