na. Jag bad Mina, som legat uppe hos mig de sista nätterna, åter flytta ned till sina kamrater, sägande, att jag var alldeles frisk. Hon lät icke säga sig detta tvenne gånger, och jag blev nu alldeles ensam med min förfärliga sorg. Det var en lättnad att få tala högt därom. Jag talade till Otto, till denna outsägligen lyckliga Malvina, till dig, gamla, kära, goda Mormor, till Edward H., till Melida, ja även till Pauline, min tante och min onkel. Men av allt detta blev jag underligt uppstämd och upprymd. Jag var i ett exalterat, underbart tillstånd, kanske även något feberblandat, ty jag minns att mina kinder brunno och att jag fort och häftigt gick fram och åter genom rummet utan den minsta håg att gå till vila. Klockan slog 11, klockan slog 12. Jag hade hört, huru tantes och onkels vagn stannade vid porten, huru de kommo upp, och huru sedan allt åter blev tyst. Jag hörde allt detta utan att det ringaste tänka därpå. Jag tyckte mig vara ensam i världen, redan skild från alla andra, redan högt över dem, både i andlig och lekamlig mening. Min höga boning och den tystnad och dystra ensamhet, som nu där rådde, närde denna fantasi, och jag nästan svindlade när jag någon gång kastade tankarna till människorna där nere på jorden. När jag efteråt tänker på denna min sinnesstämning, så tror jag nog att jag yrade något. Imellertid slog klockan 1.
— Ja så, sade jag då, jag är då inne på en dag, en ny tid. Den dagen är förbi redan, då jag sista gången hade den ringaste beröring med min Otto, hörde det sista ljud, det sista farväl från honom. Men jag skall se honom ännu en gång i livet, innan jag dör. Om jag skall gå till fots, så skall jag se honom ännu en gång, men utan att han ser mig, mig eländiga, som Otto förkastade! Nej, jag vill icke se mig själv! Jag måste vara färfärlig!
Jag kastade mig handlöst ned på min bädd. Jag hade gråtit så mycket, att det susade för öronen, och jag hörde ingenting en lång stund; men slutligen når ett ljud mitt öra: Jag tycker
159
