denna stund, försökt att reda för mig, om det var illa, om det var en synd, ett brott; men, obegripligt nog, mitt samvete vill icke anklaga mig. Det tiger och småler. Det viskar något om överseende och ett milt tillslutande av sina skarpa ögon, när i botten av hjärtat intentioner, önskningar, förhoppningar ligga rena och spegelklara. Sådana voro de ock! Ett par gånger svävade till och med den tanken förbi min själ, utan att jag kvaldes därav, att det var mot — Malvinas make, som jag lutade mitt tunga huvud, mitt trötta hjärta; men bilden av Malvina stod icke hotande och grym, utan tycktes nästan säga: Du gav ju mig så mycket, du avsade dig ju allt åt mig; jag må väl unna dig något!
Fattar du, kära Mormor, denna passiva, ljuva, oskyldiga känsla, som intog oss, mig åtminstone, och jag vågar även svara för min Otto, ty han, den stormande, vilda, aldrig nöjda Otto, han var nu tyst och stilla som ett lamm. Hans huvud låg mot min axel, hans ögon voro slutna, och blott av den lätta rörelsen, när han någon gång tryckte mig fastare till sitt hjärta, kände jag, att han var vaken, ty han levde, därom talade tydligt detta samma högt klappande hjärta. —
Sakta och endast småningom drog jag mig ur hans famn. Vi sutto länge och sågo på varandra, utan att ett ord övergick våra läppar, Jag har varit så sjuk, stammade jag slutligen. — Jag har lidit helvetes-marter, svarade Otto — men nu är allt åter gott. Förlåt min hotelse, Ottilia! Den var vansinnig.
— Den har jag länge sedan glömt.
— Jag även, och allt annat, som hör dit. Jag är blott din, ensamt din!
— Ja nu!
— Nej, för evigt!
— Har du? — Ack nej, det har du dock icke!
— Vad?
— Skrivit till — —
161
