lånad. Ack nej, långt därifrån! Stora och märkvärdiga personer äro här betraktade från en helt annan sida. I den motsatta händelsen kunde jag åtminstone haft ett rimligt hopp att slippa härifrån, emedan dessa anteckningar då kunnat vara något begärliga, om än fördömda; men nu blir motsatsen troligen min hårda lott, ty, så utgivare jag är, måste jag bekänna, att det är ett ganska menlöst och lumpet verk, som jag här framlägger för edra ögon, beskedliga, alltsmältande läsare. Jag har väl icke läst igenom det själv ännu, utan endast, à la recensent, bläddrat litet i detta lappri, för att nu kunna tala ditom och här och där, om jag behagar, kunna inflika en not, vilket alltid ser så snusförnuftigt ut ändå, helst när de äro av den jättelika sorten, som endast lämna tvenne grova rader av huvudtexten på varje sida.
Som utgivare borde jag väl således säga något om saken; men sannerligen jag vet vad.
Salig Fredman talade i forna dagar om Jeana, som tappade sin rubin, och nästan lika kort kunde beskrivningen på den sköna, som här talar, vara gjord. Tappade Jeana sin rubin, så tappade detta stackars kräk däremot alla sina illusioner och troligen — liksom Jeana sin rubin — i sjöbotten, ty, i stället för att lysa efter dem, begråter hon dem. Och vem kan detta väl intressera, helst i denna tiden, då var och en är illusionslös, emedan den härliga, prosaiska beräkningens förtydligande glasögon hänga på var enda näsa, och emedan det nu för tiden vore skam att se världen eller den ringaste av dess delar genom något illusoriskt, rosenfärgat glas?
Allt ligger ju nu så uppenbarat. Papyrusrullarna har man trillat upp för länge sedan; under ruinerna har man snokat tillräckligt, för att veta, det där inte mer finns något att få; astrologen figurerar nu mer blott i novellerna från 30-åriga kriget, där han just utgör pepparn på lutfisken; alkemisten bedriver icke mer sitt hantverk i lönndom, utan har tagit sig namn av industri och regerar i denna egenskap världen, men
9
