— Till henne?
— Åh nej, — sade jag — min fråga var dum, var orimlig. Tänk icke därpå!
— Tror du icke, att jag förstår dig! svarade Otto. — Nej, Ottilia, jag har icke skrivit till någon. Det kan jag icke. Om jag skreve en hel volym, så fattade de därav ingenting. Men jag har gjort det, som är bättre. Se här! sade han och tog upp sin portfölj. — Se, här är en tämligen försedd reskassa av växlar på Hamburg! Alla mina övriga affärer har jag i dag uppgjort. I allra största tysthet har jag begärt ett års kungl. permission för att resa utrikes, och så fort jag den får, då, Ottilia! Var då frisk, var då tillreds! tillade han, och ögonen blixtrade och läpparne darrade av en sorts vild fröjd, och han ville ånyo trycka mig till sitt hjärta; men jag vände mig hastigt ifrån honom, kastade mig ned på knä och höjde ett tackoffer till himmelen, att min enda, min största jordiska önskan ändå på sätt och vis var uppfylld: att Otto för min skull ville uppoffra allt annat, lämna allt, ära, lycka, vänner, fädernesland, allt, allt! — Men sedan steg jag hastigt upp, gick fram till Otto, som stod tyst och förvånad.
— Och nu, — sade jag — sedan jag nu nått alla mina rimliga önskningars höjd, nu är det min ordning att göra något, och ser du, det skall bliva: att för evigt avsäga mig dig. Det svär jag här i denna stund.
Allt detta gick så fort, att Otto hann icke sansa sig. Han började nu föreställa mig, bedja mig. Han hade redan så vant sig vid tanken på vår flykt, att den i hans inbillning antagit sköna, lockande, behagliga färger, även i sina detaljer. Denna ville han nu även överflytta på mig; men jag hade på en gång återfått hela min kraft, och med oförtäckta ord, sanningens fullaste språk bevisade jag Otto, att för oss kunde ingen lycka finnas i ett dylikt företag, att förr eller senare skulle vi anklaga varandra såsom den vilken lockat den andra till ett dylikt vansinnigt steg. Nej, sade jag slutligen — vi skola icke fly;
162
