omsvep om allt som rörde oss båda. Endast allt, vad som angick Marie, blev icke med ett ord vidrört av någon utav oss. Det var en sak, som han trodde mig fullkomligt okunnig om, och som jag var fullt övertygad om att han gav henne all den hjälp hon kunde behöva, aktade jag mig noga att icke förråda vad jag därom visste. Men annars talade vi om allt. Vi voro en själ, ett liv. Det var omöjligt att hava någon hemlighet mer för varandra. Utan alla invändningar talade jag om Melidas besök och allt vad som då förefallit. Ävenledes om Edward H. och hans brev. Otto ville nödvändigt se det, han bad, han tiggde. Jag visste, att det var illa gjort, jag visste, att där funnos ord om hans föräldrar, om honom själv, som skulle smärta och såra Otto, jag visste mer än väl allt detta; men när Otto, blek av oro och harm, slutligen började misstänka min hårdnackade envishet att icke vilja visa honom brevet, då räckte jag det stillatigande till honom.
— Han är ganska hårdnackad och bitter och orättvis i sina omdömen, herr baron H. — sade Otto med en harmfull ton efter slutad läsning. Men vi började sedan tala lugnt om saken, och Otto var nog rimlig och rättvis, att slutligen medgiva, huru Edward dock i mycket icke hade så orätt.
— Ja, nu få vi se, sade han med ett något sarkastiskt leende — nu få vi se, huru långt herr H-s filosofi och självbehärskning och försakelse- och uppoffringsiver räcka till, ty, om jag nu på en gång bryter alla mina band och för bort dig, så få vi se, huru mycket därav som han skall gilla, och med vad han därtill vill bidraga. Det lyster mig just att se!
Rädd och halvhögt sade jag, att jag trodde icke H-s mening egentligen vara sådan,
— Och hurudan då? — frågade Otto.
— Han menade väl, sade jag något stammande och dröjande — om du, utan att resa någonstädes, bröt — vore så dåraktig att bryta — och sedan — —
Jag kunde icke säga mera.
164
