utav ditpräntade emedan den skrivande en gång så fått det i sitt huvud. Detta har jag alltid ansett som ett drag av envishet och trögtänkthet. Du har visst sagt det någon gång, ty jag kom genast ihåg det nu. Under brevet stod, snart sagt, textat det allra prydligaste namn, med varenda bokstav utskrivet och därunder ett: P.S, samt ”Mamma och pappa bedja mycket hälsa.” — Det hela av detta brev hade troligen i andra omständigheter väckt mitt innerliga löje, huru beskedligt det än såg ut, men nu kvalde det mig. Otto såg på mig, under allt det jag ögnade igenom detta stora plakat, som var helt svårt att hålla i hand. Jag försökte väl att därmed skyla mina ömsom rodnande, ömsom bleknande kinder; men Otto satt så bredvid mig, att han dock ganska väl såg alla rörelser hos mig. När jag läst ut brevet lade jag långsamt och noggrant ihopa det, stack det ordningsfullt ned i kuvertet och räckte det tigande till Otto. Otto tog det likaledes, kastade en lång, mörk, heterogen blick därpå och lade det sedan på andra sidan om sig, sägande:
— Åh ja, något bättre än detta brevet är hon väl dock!
— Åh, det är ju bra! Däruti finns icke det ringaste ont eller illa, svarade jag.
— Nej, det må Gud veta, genmälde Otto — ty där finns — facit ingenting!
Kära Mormor! Jag får så ofta anropa ditt överseende under dessa anteckningar, och icke minst under denna långa natt, som vi nästan genomvakade tillsammans; men vad skall du säga om din arma Ottilia, vad skall du tycka om hennes gruvliga, gränslösa lättsinne när hon bekänner att hon, oaktat alla sina sorger, allt sitt lidande, allt vad som föregått, dock, när Otto med en liten harmfull rynkning på överläppen sade de sista orden, brast ut i ett ovillkorligt, oemotståndligt skratt! Detta smittade Otto, och vi häpnade själva över vår barnslighet, vårt lättsinne och vårt oförlåtliga skrattbegär, men skrattade dock dessimellan.
166
