— Ja, vad gör det, att vi skratta litet? Det kunna vi rätt väl behöva, sade Otto. — Hon är dessutom död för mig, och jag för henne. Hon glömmer mig snart. Jag har länge sedan glömt henne. Hon finner snart en annan fästman med all sin stora förmögenhet, och jag, jag har äntligen funnit min egen pärla, den som ödet ensamt ämnat mig.
Nu ville han åter trycka mig till sitt hjärta: men jag drog mig skämtande undan, bad honom vara snäll och beskedlig, bad honom framför allt gå och lägga sig tyst och stilla, så att icke hyresgästerna inunder finge en vacker anekdot att berätta, samt förmådde honom lova på sin heder att aldrig mer inträda i mitt rum utan att jag därtill givit honom löfte, även om Mina ännu en gång skulle glömma att taga nyckeln, och gemensamt togo vi den överenskommelsen, att aldrig mer på detta sätt använda nattens bedrägliga och underbart förledande timmar.
— God natt, min Otto! God natt, min Ottilia! sade vi äntligen, och några minuter därefter sovo vi kanske båda; jag åtminstone, ty jag var så utmattad till själ och lekamen samt kände ett ljuvt lugn, men även en omöjlighet att tänka en enda redig tanka, utan inslumrade genast och vaknade icke förrän marssolen stod högt på himmelen.
Huru olika, huru förvandlat var icke allt nu! Visst hade jag avsagt mig Otto, och det var min verkliga, fulla mening; men Otto hade dock velat uppoffra allt annat för mig, och däruti låg en hel värld, full av lycka — och av en lycka, som jag trodde kunde räcka till för ett helt långt liv. Dessutom, kära Mormor! Jag vill icke neka något, jag vill icke göra mig bättre än jag är, icke till större hjältinna än jag var. Nå väl, varföre neka, att i botten av min själ stack upp en liten, späd och ljusgrön, knopp, som smålog milt och hette hopp! Varföre neka därtill?
Jag kände mig nästan frisk om morgonen och föresatte mig att gå ned; men vid nogare besinnande brydde jag mig inte
167
