Sida:Illusionerna 1965.djvu/177

Den här sidan har korrekturlästs

Mitt brev till Edward H.


“Herr baron H. har själv yttrat, att ni tager en tystnad för ett jakande. Jag måste således fatta pennan, även om handen darrar och sinnet är nedstämt efter en icke så lindrig sjukdom; men jag skulle avsky mig själv, om jag lämnade den ädla H. ett ögonblick i ovisshet, sedan mitt eget fasta beslut är taget, att hand och hjärta skola hos mig aldrig skiljas åt, även om hjärtat skulle tvina bort i nunne-cell, och handen aldrig trycka en makes. Nej, värdaste H.! i en förbindelse mellan oss kunde aldrig finnas någon lycka, varken för den ena eller den andra! Jag har väl en ringa erfarenhet; men den jag har säger mig dock tydligt, att jag vore ovärdig den ädla H., om jag lyssnade till hans önskan, och att han förtjänar ett tusen gånger blidare öde än att emottaga en maka, som icke ansåge sin förbindelse med honom för sin största jordiska lycka. Och en sådan maka skall H. finna! — Det finns icke många så otacksamma, så litet besinnande sitt eget verkliga väl, som Ottilia, och kanske kunna tider komma, då hon ångrar sin blindhet och sina nu tagna fasta och oryggliga beslut. Men er vänskap, o Edward! den avsäger jag mig aldrig. Genom hela livet vill jag medtaga den, och jag ber Gud, att jag måtte kunna göra mig värd densamma, fast jag visst icke är det av eder kärlek. Det senare blir ju således ett ämne, dött imellan oss; men måtte vänskapen däremot slå fasta rötter, blomstra och bära frukt av tillgivenhet och förtroende!

Vredgas icke, värdaste H., över mitt korta, nästan enfaldiga avslag, utan tänk milt, gott och vänskapligt på

Ottilia ***.”


169

8 Illusionerna