Mitt brev till Edward H.
“Herr baron H. har själv yttrat, att ni tager en tystnad för ett
jakande. Jag måste således fatta pennan, även om handen
darrar och sinnet är nedstämt efter en icke så lindrig sjukdom;
men jag skulle avsky mig själv, om jag lämnade den ädla H.
ett ögonblick i ovisshet, sedan mitt eget fasta beslut är taget,
att hand och hjärta skola hos mig aldrig skiljas åt, även om
hjärtat skulle tvina bort i nunne-cell, och handen aldrig trycka
en makes. Nej, värdaste H.! i en förbindelse mellan oss kunde
aldrig finnas någon lycka, varken för den ena eller den andra!
Jag har väl en ringa erfarenhet; men den jag har säger mig
dock tydligt, att jag vore ovärdig den ädla H., om jag lyssnade
till hans önskan, och att han förtjänar ett tusen gånger blidare
öde än att emottaga en maka, som icke ansåge sin förbindelse
med honom för sin största jordiska lycka. Och en sådan maka
skall H. finna! — Det finns icke många så otacksamma, så litet
besinnande sitt eget verkliga väl, som Ottilia, och kanske
kunna tider komma, då hon ångrar sin blindhet och sina nu tagna
fasta och oryggliga beslut. Men er vänskap, o Edward! den
avsäger jag mig aldrig. Genom hela livet vill jag medtaga den,
och jag ber Gud, att jag måtte kunna göra mig värd
densamma, fast jag visst icke är det av eder kärlek. Det senare blir
ju således ett ämne, dött imellan oss; men måtte vänskapen
däremot slå fasta rötter, blomstra och bära frukt av
tillgivenhet och förtroende!
Vredgas icke, värdaste H., över mitt korta, nästan enfaldiga avslag, utan tänk milt, gott och vänskapligt på
Ottilia ***.”
169
8 Illusionerna
