uppenbarligen och utan att det ringaste krypa bakom hemlighetens slöja, utan att väcka varken nyfikenhet eller förundran, endast stundom avund och beundran. Spådomskonsten har flyktat från linjerna i handen, från fåglarna i luften, från inälvorna i djuren, från sumpen i koppen, från korten på bordet — till tidningarnas spalter, där den endast figurerar av tvenne orsaker, nämligen för att vinna eller slippa vad som spås. Allt idel beräkning, även med den stackars spådomskonsten. Själva skaldens helgedom är mest tom. Medelmåttan i massa gjorde en dag inbrott däruti, så att, vad som fordom var helt, nu är i tusen bitar, och en var av rövarne tror sig nu vara en stor skald, efter han har en liten bit av stora skatten. Med ett ord: illusionernas tid är förbi. Ingenting är förvånande, som man icke även genast begriper, ingenting underbart, och man tror icke en gång på trolldom, när man framdeles får se Tante M***a komma åkande helt friskt, gata upp och gata ned, i sin lokomotoire, ty man vet precist, huru det tillgår i lådan, och, sedan man nu även kan skilja blad från blommor — — i månen och där gjort connaissance med herrskapet i läderlappsvingar och umgås amicalt i månbävrarnas hus, så finns icke mer under solen ett föremål, som kan anses underbart, och som kan förmå att väcka vår nyfikenhet, om icke för dem, som vänta sig något otroligt rart i Högtsalig H. M. Gustaf III:djes skrin; men, är där intet större fynd att få, än jag fann i min gamla, saliga tantes gömmor, så — — blir ingen fet därpå, det spår jag, på randiga, rätt litet illusoriska och underbara, skäl likvisst.
Men nu till saken, innan jag talar för mycket illa därom, ty det är opolitiskt av mig, och, om någonting grönskar av de mörka vetenskaperna, må man väl säga, att det är politiken och dess frände, intrigen. Således borde jag väl åtminstone kunna dess ABCD, som lär att tiga med felen, om än den gamla, urmodiga sanningslusten förbjuder mig att rosa förtjänsten.
10
