man vill även hava den tillfredsställelsen, att andra skola veta och tro det. Dessutom, denna kvinna var ju Ottos moder! Bara denna enda omständighet gav henne i mina ögon ett värde, som ingen kunde fråntaga henne, och ännu hade jag icke uppgivit allt hopp, att hon en dag, sent eller snart, skulle värdera mig för något annat, än den plats jag fyllde i hennes salong eller på hennes släp.
Gärna lovade jag att efterkomma hennes önskan, det jag skulle komma ned om aftonen, och då hon bad mig taga något simpel, varm klänning på mig samt taga lappskor och kappa i de kalla trapporna, kastade jag på Melida en glad och triumferande sidoblick, vilken ungefär sade: Ser du, huru god hon är! Ser du, hon håller utav mig ändå!
Melida drog svagt och medlidsamt på munnen och lagade sig till att gå, sägande: Vi råkas således i afton, ty grevinnan har varit så nådig, etc. etc. — och sedan gick hon. Tante stadnade ännu kvar en stund, pratade om en mängd saker, sade bland annat, att fru Staël givit ut ”Reflexions sur le Suicide”, dedicerade till H. K. H. kronprinsen, som var charmant, att en fru Schütz vore ankommen till Stockholm, vilken skulle giva mimiska representationer, varav den första redan var annonserad till morgondagen på Riddarhuset, Detta ville tante, partout, att jag skulle se.
— Allt sådant, sade hon, måste man se och höra, om man icke skall sitta tafatt i societén och inte veta mer än en katt; de quoi il est question. Hon berättade även mycket om Bernhard Rombergs konsert på Riddarhuset, att han hade suttit på ett bord, spelat ”charmant” och förtjust alla dem, som inte dånade av trängsel och värma. Vidare förtrodde hon mig, — men bad mig att inte tala om det för tante Pauline — att fru Staël inte var rätt artig mot drottningen, utan visade ävenväl mot henne samma överlägsenhet som mot andra damer, att man trodde henne hemligt gift med mr. Rocca, vilket tante tyckte var ”för horribelt” o.s.v. Slutligen talade hon om, huru
172
