Vad är det för historier, tissel och tassel? Skall det bliva dans, skall det bliva deklamation? Det är odrägligt, tycker jag! Eller skall det bliva av de moderna flyglekarna, då man vänder ut och in på alla kläder och filoker, så att greve R. här om dagen sade, att när han gick från excellensen S. stodo hans galoscher vrängda ut och in i tamburen. Säg, Ottilia! Något skall det bliva, det vet jag precist, men inte vad, m. m.
Jag gjorde ingen reflexion på detta prat, som alldeles icke var ovanligt av Emilie. Melida satt tystare än någonsin. Pauline kom litet senare, men tycktes vara gladare och upprymdare än någonsin. Så fort hon fick se mig, gjorde hon en geste à la belle George och sade:
— Quoi Madame! Comment Princesse! Redan uppstigen från de döda! Huru stod det till i Elyséen? Vad sade man där för gott? Har Orfeus, viskade hon litet saktare, varit där efter sin Euridice? Gud ske lov, du har icke ändå glömt bort eller lagt av att rodna, ty nu har du all den purpur på dina stackars kinder, som ”la belle George” hade på sina axlar i går afton. Vet du, hon var superbe som Semiramis! Därutur måste du framdeles deklamera scener med unga Otto! ”Qu'en dites vous?” Rodnar! Rien que cela!
Paulines skämt roade mig icke denna afton. Otto undvek henne alldeles och såg mycket kall och fjär ut, men gjorde däremot vad han aldrig förut gjort, han sökte och följde mig oupphörligt och ganska ögonskenligt och påtagligt. Man begärde musik för att förkorta tiden, som man sade. Otto föreslog genast, att han och jag skulle sjunga den lilla vackra duon: La speranza al cor mi dice. När vi slutat, sade Pauline med ett småleende, under vilket låg mycken ironi:
— Ja, vad det hoppet är för en ljuvlig ting! Även när man hoppar i galen tunna! tillade hon litet saktare.
Nu ville man hava deklamation. Jag bad Pauline så mycket därom, sade mig icke orka, icke vilja, etc.; men hon var och förblev obeveklig.
175
