Sedan såg hon sig om och sade, misslynt:
— Står du här, Melida? Jag såg dig icke! Jo, jo, du är just skapad till en soeur de la misericorde! Det passar dig otroligt väl!
Sedan gick hon. Melida såg suckande efter henne och låste igen dörren.
Fram på natten sedan allt väsende där nere var förbi, hörde Melida tunga, långsamma steg vandra uppför trappan, den kommande länge dröja vid min dörr, tydligt och hörbart draga långa, djupa suckar, men då han hörde människor vara i rummet, sakta och långsamt vandra till en annan dörr i förstugan, öppna och ingå genom den.
Nu, min goda älskade Mormor! kan jag icke redogöra för en
tid av tjugoett dygn, annat än vad Melida sedan därom
berättat mig.
Det tjugoandra dygnet var en klar vacker aprildag. Jag vaknade nu upp, tyckte jag, ur en lång, djup och välgörande sömn, efter ett oredigt minne av olidliga kval och plågor, till fullt medvetande och sans, d.v.s. av vad som föregick omkring mig, som mina yttre sinnen kunde fatta, men icke av vad som förr varit, ty mitt minne nekade mig i första ögonblicken fullkomligt sitt bruk, och vad som fordom timat svävade nu blott som orediga drömmar för min fantasi.
Jag såg mig omkring med förvåning. Jag låg i en djup alkov, i ett rum, som jag alldeles inte kände, väl och gentilt möblerat, ljust och vackert, med gröna jalusier för fenstret. Bredvid mig på en kommod stod ett glas med vackra, friska blommor. Jag var omsorgsfullt och väl klädd, fast i nattkläder, allt var ytterst ordentligt och fint, ja nästan elegant omkring mig. En dörr stod öppen till ett annat yttre rum, vilket även såg ut att vara vackert och väl ordnat. Jag hörde slutligen därifrån de gbekanta rösterna av tvenne sakta viskande personer. Jag ville gärna ropa för att få upplysning om varest jag
181
