OTTILIA TILL SIN ÖMT ÄLSKADE MORMOR
Min goda, vördade, dyraste Mormor! Vad du ser bekymrad ut! Många gånger om dagen säger du till mig: ”Du reste bort en fyllig, rödblommig, yr och glad flicka, och du kommer åter, mager som en vindfläkt, blek som dödens lilja och tyst som dess ängel.” — Så är det ock, min goda Mormor! Det var det unga, glada hoppet, som reste ifrån dig; det är den bleka, färglösa, magra verkligheten, som återvänder. Icke har jag förkylt mig, icke fördansat mig, icke försnört mig. Icke någon av alla dessa händelser är orsaken till min förändring; men tron därpå är en illusion, som jag icke näns taga ifrån dig, du gamla, goda Mormor, som inbillar dig, att medikamenter, islandsmossa, lantluft och dina hulda, ömma omsorger än en gång kunna locka hälsan på min kind och glädjen i min själ.
Nej, nej, du goda, gamla! masken sitter mitti hjärtat och gnager omkring sig, mer och mer för var dag, och slutligen, när han en vacker stund avbiter själva min korta levnadstråd, då gråter du, då kvider och sörjer du, då tror du, att allt, allt av din Ottilia är förbi och borta, då tror du, att först i högre rymder råkar du mig igen; men du anar då icke, vilken liten överraskning jag åt dig berett; du vet icke, att, när du, sent omsider, bekvämar dig att genomleta mina små gömmor, att du då, bland florshalsdukar, tyllremsor och band, skall finna ett stort, förseglat brev, med de enkla orden till utanskrift:
”Till min goda Mormor” —
11
