Jag: Nej, jag yrar alldeles inte, utan jag vill genast veta, vad jag frågar om: Vilka ären I båda?
Madamen: Vi äro de vanliga, som min nådiga fröken sett hela tiden, Ulla och jag.
Jag: Nå, det är lika gott; men var är jag?
Madamen: På samma ställe som alltid, min goda nådiga fröken!
Jag: Ja, men var är det?
Madamen (sakta till Ulla): Hå, hå, hon yrar förskräckligt alltjämt!
Jag: Åh nej, jag yrar alldeles inte! Förtreta mig icke med den yran, utan svara mig då en gång, var jag är!
Madamen: Nej, Gud bevars, där nådig fröken alltid varit, hos sina släktingar, nådig herrskapet där nere, en trappa upp!
Jag: Hos mormor?
Madamen såg på Ulla, och denna log i mjugg.
Jag: Säg, är jag hos mormor?
Madamen: Nej, Gud bevars, hos greve X.!
Jag: Hava de då flyttat, och jag även?
Madamen: Nej, bevars, allt är som vanligt, präktigt och galant, och nu blir nådig fröken snart frisk och får komma med på bröllopet.
En ilning genomfor alla mina leder; men jag hade dock intet egentligt medvetande, utan begärde nu att dricka, och när jag fått det, begärde jag även en liten brödskiva att doppa däruti, och då sade den så kallade Ulla:
— Åh, Gud ske lov! Vad mamsell nu skall bliva glad, när hon får veta, det fröken begärt något att äta! Det hava vi länge väntat på.
— Vilken mamsell? frågade jag.
Madamen och Ulla sågo på varandra; slutligen sade madamen:
— Ja, inte vet jag, huru hon heter, det bekänner jag; men en fasligt söt och beskedlig och vacker mamsell är det.
183
