om spektatörerna och deras kostymering, än om de av teaterns elever, som biträdde fru Schütz, än om annat otänkbart lappri, och hela den skickliga konstnärinnans stora mimiska talang översatte hon simpelt och enkelt med grinkonst. Jag ville väl, den genialiska och förtjusta magister A. A. A. skulle höra detta. Han har redan diktat ett skaldestycke till den berömda fruns ära, i anledning av ett besök som hon, i sällskap med greve Jakob D. I. G., gjort i Gustaf Adolfs grift. Jag har icke läst det ännu. Det skall vara högst smickrande för fru Schütz, men obetydligt för oss andra, ”Nordens tärnor”, vilka lära få en rätt artig pisksläng, för att vi ”med veklingar i dans”, glömma både den store konungen och hans grift. Vi få väl sparlakansläxa tryckt i Poetisk kalender för 1814, tänker jag. Även Lorenzo lär hava tänjat ut några milslånga hexametrar till konstnärinnans ära. Fröken Nanny kan dem redan utantill och skanderar dem så eftertryckligt, att Pauline hinner säga: ”ett pepparkorn, två pepparkorn, tre pepparkorn, etc.” ända till tjugo på var rad.
Melida vann verkligen sitt ändamål med dessa och ändå många flera berättelser i samma genre, om denna oförgätligt briljanta och brokiga vinters tilldragelser, ty likt ett barn, som lämnar sina käraste dockor för en rolig saga, likaså lämnade jag mina av sjukdom och kroppsligt lidande försvagade egna tankar och sorger åt sidan, för att uppmärksamt åhöra Melida, och så ofta jag under ett par dagar ville återkomma på något ämne, som rörde Otto, visade Melida den aldra största skicklighet att utbyta och avleda mina tankar, utan att jag själv märkte det. Men allt som krafterna i kropp och själ återkommo, blev detta svårare, och då jag under Melidas korta frånvaro, den sjätte dagen av mitt tillfrisknande hade stigit upp och med Ullas hjälp klätt mig litet, blev Melida högst förvånad över detta och ännu mer, när jag helt lugnt och stadigt sade till henne, att hon tryggt kunde säga mig allt, tala om allt, icke dölja något, ty jag visste ändå det största, det enda, och
187
