Sida:Illusionerna 1965.djvu/196

Den här sidan har korrekturlästs

allt vad som vidare kunde sägas mig skulle blott vara en lättnad, en sorts tröst.

— Och vad vet du då? frågade Melida med låtsad likgiltighet, men utan att kunna dölja den rörelse, som föregick inom henne.

— Vad jag vet! svarade jag. — Tror du väl, jag var i stånd att umbära underrättelser om Otto! Nej, då bedrog du dig! Jag har därföre, under likgiltighetens fullkomligaste larv och med hjälp av all min kvinnoförställning, sport mina båda sköterskor, under dina frånvaror, och vet således nu — ja, ja, Melida, blekna icke så, ser du, jag är ju lugn, fast allt, allt avgjordes för tre dagar sedan! Ser du, Melida! Detta har sjukdomen verkat! Jag har varit så nära döden, att livet nu mer endast förefaller mig som en dag, vars afton snart kommer, bara man har litet tålamod. (Vad Gud är god, som giver sådan plåga, när den så väl behöves!) Dessutom, o Melida! har jag noga betänkt allt och funnit i min själ, att den begärde en sak, en enda sak i världen — och det var kärlek av Otto; och när jag fick den, så avstod jag gärna allt annat; såg gärna att Otto som en man uppfyllde alla sina heliga förbindelser och gick dit, däråt ödet med sitt järnfinger stod och pekade. Du kunde väl invända, att just häruti ligger mycken egoism, ty i samma stund jag har Ottos kärlek, och han dock för en hel livstid är bunden vid en annan, skall han nödvändigt vara och bliva olycklig och missnöjd med hela sin existens. Så tycktes det väl; men så är det icke. Först och främst är livet så kort, och vad man för det rätta uppoffrar under dess framfart, det får man tusenfaldigt ersatt i ett annat, och även i detta livet en försmak därav, och får ävenväl under detta frid och ro och lugn, när man fyller sina skyldigheter, sina förbindelser, sina löften. Man kan väl sörja över vad man saknar; men när sorgen icke underblåses av gnagande samvetskval, då — mildras den väl småningom av tiden och antager kanske slutligen en

188