— Ja, jag minns nog det! Men den tiden är nu förbi, sade jag suckande — och nu vet du allt vad jag tänker; men så är det icke med mig, och min nyfikenhet är större än du tror, ty oaktat all din försiktighet att aldrig inblanda dig själv i något förhållande, har min skarpa kvinnoblick dock upptäckt något — som — du måste medgiva eller vederlägga.
— Och detta är? frågade Melida rodnande.
— Att Otto ävenväl i dina öden haft en större roll.
— Nå ja, svarade hon beslutsamt efter några ögonblicks tystnad — nå ja, varföre neka därtill? Även jag blev en gång bländad av all den tjusningsförmåga, all den magi, som ödet och naturen slösat på och omkring Otto, och blev det så mycket, att sedan hava männerna varit mig alla lika likgiltiga som de voro förut. Nu vet du det, men förskona mig från alla detaljerna av en kort tid, som troligen utgör en redan glömd episod av Ottos framfarna ynglingaliv, och som för mig har vida flera bittra än ljuva minnen, och vars noga genomgående skulle kasta en mörk skugga över flera personer, som för mycket annat förtjäna min tacksamhet och tillgivenhet.
— Förlåt då min nyfikenhet, goda älskade Melida! sade jag. — Den är från denna dag alldeles slocknad, och jag vill aldrig mer spörja dig, endast älska dig. Men om den vissheten kan göra den ringaste tillfredsställelse, så kan jag icke motstå begäret att säga dig, med vilken tillgivenhet, vilken hög grad av aktning och gillande, ja, jag ville nästan säga vördnad, Otto alltid talade, var gång det någonsin var frågan om dig.
— Så-å, sade Melida med ett vemodigt leende — gjorde han det? Nå, varföre neka till, att det gläder mig! Motsatsen hade väl icke just förundrat mig, icke heller särdeles kvalt mig och hade visst mer kvadrerat med den köld, han alltid visade mig; men den har jag förlåtit honom långt före detta, och nu vore jag nästan färdig att tacka honom för den, ty jag säger, som du nyss sade: hellre hava en tyst, gömd, av ingen sedd, av ingen anad plats i ett hjärta, än emottaga en uppenbar hyllning, som
191
