ofta har sin grund i helt annat än kärlek, aktning och tillgivenhet.
Sedan dess blev aldrig mer frågan mellan oss om Melidas öden; men så mycket mer talade vi om mig, ty jag bekänner öppet, jag hade icke Melidas styrka att alldeles gömma sig och blott leva för andra. Ännu låg minnet av det nyss förflutna i förgrunden av min själ, och mången halv natt genomvakade vi, talande om vad som för evigt var förbi. Jag levde alldeles skild från hela den övriga världen.
Min sjukdom hade varit en mycket elakartad och farlig nervfeber, och därföre var var och en i högsta grad rädd för den ringaste kommunikation med mig. Alla, utom Melida, som sade sig icke hava mer än sitt stackars liv att förlora. I början hade väl generalskan lagt sig emot Melidas beslut att sköta mig, men när hon betänkte alla de kommande bröllopsfestiviteterna, då Melida i alla fall icke blivit bjuden med, så bekvämade hon sig att giva det bifall, som den arma Melida skulle hava till det ringaste av sina företag.
Efter hand fick jag veta allt det lilla, som Melida visste om vad som på minsta sätt kunde intressera mig, vilket Melida utan alla omsvep och förbättringar eller ändringar berättade mig, emedan hon mycket väl fann, att jag numer kunde höra allt, att sorgen hos mig antagit formen av en orubbligt lugn resignation och alldeles gått från detta urartande till förtvivlan, som även under yrseln av min sjukdom uppenbarat sig. Sålunda fick jag av Melida småningom veta, att jag i de första åtta dagarna av min sjukdom hade legat kvar i mitt första lilla rum, men att jag där varken hade sans eller ro utan endast, dag och natt, lyssnat efter de välkända stegen, som blevo allt tyngre och långsammare och ofta stannat långa stunder vid den välkända dörren. Att Melida slutligen tagit sig mod och gått in till Otto en vacker dag och utan omsvep sagt: Herr greven skall ju inom några veckor gifta sig? Eder nya boning arrangeras åtminstone med största hastighet, om av er eller
192
