När hon väl var gången, lutade jag mig ned över barnet och tusen tårar och kyssar ägnades detta lilla ting, som jag skulle givit all världens rikedom för att utan blygsel, utan vanära eller känsla av brott, rå om, kunna kalla mitt! Du må le, bäst du vill, kära mormor, vredgas kan du dock icke, ty även från ljusare rymder ville jag försvara denna min rena, oblandade önskan!
Imellertid varken hörde jag eller såg, där jag låg på knä framför den lilla bädden, utan väcktes plötsligt till av dörrens hastiga öppnande bakom mig och av ett utrop i samma ögonblick, varav rösten var mig för väl bekant:
— Rättfärdige Gud! Ottilia!
Och Otto låg vid mina fötter, och hans huvud vilade mot mina knän. Han darrade märkbart, och den gode Guden allena vet, var jag fick den otroliga styrkan att vara förnuftig för oss båda.
— Otto, bad jag — sansa dig! Efter vi mötas här, vid detta slumrande barns vagga, så är väl Guds vilja, att vi icke skulle skiljas utan ett farväl för hela detta livet. Och detta måste vi säga varandra snart, innan Marie återkommer.
Otto låg alltjämt med nedsänkt huvud, och på mina händer kände jag hans brännande tårar. Jag bad honom förgäves resa sig upp, besinna var vi voro och skynda bort.
— Nå väl! sade han slutligen, seende upp på mig med en förtvivlans blick och ett blekt, avfallet, härjat anlete — nå väl, jag skall då gå! Jag skall då säga dig ett evigt farväl! Men först må du dock veta, att du är hämnad och förfärligt hämnad, att den store vedergällaren av all svaghet, allt lättsinne, av allt uselt, allt lumpet anseende på människors omdöme, hån och spe, över vad man dock själv i botten av hjärtat anser rätt, av all låg beräkning på vinnande av guld och anseende, av all eländig kraftlöshet att låta händelser och omständigheter samt andra människors dåraktiga vilja draga oss ned i sin virvel, utan att sätta oss däremot, fast den inre rösten högt
200
