UTGIVARENS EFTERTAL
Det var alldeles inte jag, som
knackade på lektor Mobergs dörr.
Cadett
Nå, vad tycker du själv, min läsare, efter fulländad läsning? Även du har måhända förlorat den illusionen, att du bland dessa Illusioner kunde finna någonting, värt att fästa uppmärksamheten på, någonting, värt att en fem minuter begrunda. Om detta är ditt omdöme, så är jag nästan av din tanka, och dessutom hade jag god lust att säga allt det onda, jag vet om alltsammans, såväl hjältinnan som hjälten i pjäsen, om inte för annat så av det enkla skäl, att jag väl, för ro skull förstås, vore sinnad att bortvända läsarens tro, att jag — just jag — kunde vara denna samma Otto, som 1813 var ung och rik, och som nu är — här, att det kunde vara jag, som var så desperat och gjorde en så dum och dåraktig syndabekännelse som Otto, sid. 200, att det var jag, som någonsin i manna minne sörjt, gråtit, förtvivlat, etc., etc. Jag, den gladaste själ under solen, så länge jag icke tänker, och se därföre tänker jag aldrig!
Nej, bevars, långt ifrån allt detta! Det är visst inte jag! Inte ditåt en gång! Jag ber, för all del, tro inte det! Det skulle ju alldeles störa min jovialiska reputation, om man kunde falla på den dåraktiga tron, att samvetskval och sorg någonsin gnagt på mig. Nej, långt därifrån! Och måtte nu ingen läsare eller läsarinna i de båda brödrarikena (ty längre komma väl inga svenska illusioner) utbrista i den gamla, dumma, utnötta, men av okända skäl ännu ovederlagda satsen, att
Qui s'excuse, s'accuse!
203
