niska; men, som du väl minns, kunde hon varken i salen eller ens i sitt eget rum dricka kaffe eller kläda sig, emedan det luktade så ”terribelt skurat,” ty i min desperation hade jag hällt ut hela teköket ovanpå mjölken och sedan låtit Cajsa sumpa upp alltsammans, varav begav sig, att nästan hela golvet var vått. Tantens toalett och allt skulle således flyttas! Detta förglömmer jag aldrig. Annette gick före med en människobörda, tanten kom därnäst i peignoir och ändå förfärligare än föregående aftonen att åse, utan alla löslockar och andra vimplar. Därefter kom du, min goda mormor, som aldrig sade ett ont ord till mig för allt detta; sedan kom Cajsa och Elisa med var sin människobörda, och sist jag, som skämdes otroligt och stängde alla dörrar efter hela tåget, ävenväl den sista, men smög mig på samma gång tillbaka, sprang ned i parken och glömde där, bland mina duvor och mina blommor, allt det onda, som skedde i världen.
Jag kände en förfärlig känsla av blygsel, när jag, ett par timmar därefter, fick bud efter mig att komma upp till hennes. nåd och den främmande grevinnan. Stegen blevo allt långsammare, ju närmare jag kom förmaket, där man sade mig att ”herrskapet satt”. Förmaket hade i alla tider haft något så tomt och högtidligt med sig, att det ensamt ägde förmåga att stämma mig illa till mods; vad skulle det nu inte vara? Men din milda blick, du goda, hulda mormor! gav mig åter allt mitt mod, och jag steg dristeliga fram till min tante och bad henne förlåta mitt hafs. Hon satt nu, vitklädd och broderad från topp till tå, och såg mycket god och artig ut, skrattade vänligt, när jag beskrev en del av mina känslor vid den olycksaliga katastrofen, och började nu med mig göra en liten mönstring, vilken tycktes vara en följd av hennes samtal med dig förut, kära mormor.
— Alltför täck! sade hon. — Lik sin mamma! tillade hon småleende och såg på mormor, — Skönt hår! Magnifikt! Men det skulle sättas upp i bubblor och flätöglor och inte hänga så där,
18
