som på ett litet lejon. Alltför gentil växt! Men nu börjar man ligga utav det grekiska draperingssystemet och återgå till våra gamla, hederliga och välgörande snörliv. En liten korsett skulle icke skada Ottilia. — Akta sina händer, min lilla kusin! (Jag hade nyss påtat i jorden bland mina blommor.) Det är en väsentlig sak för en ung dam comme il faut (och hon såg härvid på sina egna, magra, sliskigt fina, döda händer). Eh bien! Comment va le français? Apparement vous savez-le parler très joliment, n'est-ce pas?
Jag trotsar vem som helst att svara på en dylik uppmaning annat än med rodnad och förlägenhet, även om man kunde pladdra fransyska aldrig så väl. Det ligger någonting så nedslående i detta ohyggliga spörsmål, Skall jag svara nej, fast jag väl vet mig kunna det? Skall jag svara ja och därmed giva en lysande bild av min egenkärlek? Redan då blixtrade för mig den tanken, att, om man vill veta, vad en människa kan, så skall man icke fråga: Kan du det? ty då betyder ofta ett ja eller nej motsatsen. Ju mera man kan, desto mer är man hågad att svara nej, och så tvärtom.
Finalen av detta förhör blev, att tante Aline yttrade sitt höga välbehag över mig, men påstod, att jag nödvändigt borde komma ut litet i världen, vara i societeten, för att få den lilla tournuren, som fattades mig, etc. etc. Du jakade väl icke; men du nekade heller icke, min goda, vördade Mormor, och jag gör dig i detta, som i allt annat, full rättvisa. Dina förtjänster, din ypperliga uppfostringsmetod hade icke varit fullkomliga, om du icke betvivlat dig själv och lyssnat till den röst ur världen, som ropade din Ottilia dit. Dessutom visste du, vad du nedlagt i mitt hjärta, och jag anar, att den tanken någon gång föll dig in, det grunden var sådan hos ditt kära barn, att världens sorger, men obetydligt av världens fördärv, därpå kunde inverka, ty då hade du icke släppt mig. Och du hade rätt! Världen förstörde min lycka, min glädje, mina drömmar och förhoppningar; men, himlen vare tack! endast för korta
19
