stunder besöktes jag av denna ”lilla tjänsteande, som heter ånger”, och som är livets högsta och förfärligaste plåga, mot vilken allt annat är ett intet.
Med vart ögonblick fick tante Aline ett nytt behag i mina ögon eller, rättare sagt, den värld, hon beskrev, och vars trollportar jag slutligen trodde mig se öppnas, då hon äntligen tillbjöd dig och mig, att jag hos henne skulle få passera ett år eller däromkring.
Du log genom tårar, när du gav mig din tillåtelse och din välsignelse, och jag grät floder därav, i sorgen att lämna dig ensam och av oro att komma, dit jag nu över allt annat längtade.
Du vet, jag hade aldrig varit utom församlingen. Blotta tanken på själva resan var något så hänförande, att anden förgick mig, bara jag tänkte därpå. När förebudet avgick, darrade jag av underbar glädje, över att jag, just jag själv, skulle få åka efter de hästar, som beställdes så långt förut, så långt bort. När våra släktingar, som tid efter annan besökt oss, skulle åter avresa, hade alltid dessa förebudssedlar gjort en besynnerlig verkan på mig. Ett eldorado tycktes mig alltid vara målet för varje lång resa, och detta allt skönare och skönare, i mån av resans längd. Och Stockholm! Denna trollvärld, vars alla invånare jag ansåg för lika många lycksaliga änglar, dit skulle jag nu själv få komma! Själv se och njuta och tjusas av dess otaliga behag och fröjder! Du minns, jag kunde varken sova eller äta. Jag var i en sorts rus under hela inpackningen och kände ingen sorg i världen, mer än den, att skiljas från dig, att lämna dig ensam, att taga av dina måttliga inkomster till min utrustning, och att se dina tårar. — När jag tänkte på detta, tyckte jag mig vara ett odjur, ett vilddjur. Du minns, jag kom ännu sista aftonen till dig och bad gråtande att få stanna kvar hos dig. Men då blev du allvarlig, talade om obeslutsamhet och vankelmod, visade mig tydligt, att din vilja var, det jag skulle resa — bevisade mig, att du skulle kunna
20
