Den här sidan har korrekturlästs

finna dig rätt väl denna lilla tid utan mig — berättade mig allt, vad du under tiden skulle företaga, och slutade med att öfvertyga mig, om vad jag förut aldrig kunnat besinna, att ett år nämligen icke var en evighet, utan en helt liten del av vårt långa liv. Du påminde mig, om vad vi företogo förlidet år vid denna tid. Du sade: ”Inte var det en evig tid, sedan du fick de rara törnrosorna, som du låg vaken för en hel natt, emedan du såg, att de skulle spricka ut om morgonen. Inte är det en evig tid, sedan du låg i bäcken och metade upp de tjugo tjogen kräftor och blev så sjuk efteråt, hade feber och yrade om allt vad som stod i l'Abeille du Nord om Napoleons huserande i Spanien och alla kolonialvarornas uppbränning. Inte är det en evig tid sedan?

Detta gjorde sin verkan. Jag medgav, att du hade rätt. Jag avtorkade mina tårar och sade både till dig och mig själv och alla andra levande och döda föremål i mitt kära barndomshem: ”Inte är ett år en evighet; jag kommer snart igen.” Men, min Gud, vad jag ämnade hinna med mycket på detta år! Och jag gjorde så ock!…

Avresan vill jag icke påminna om. Alla de tårar, jag fällde, och den huvudvärk, jag fick därav och av den täppta luften i tante Alines täckta vagn, glömmer jag aldrig. Jag, som förut trodde, att själva resan var första graden i himmelriket, mådde därutav så illa till en början, att jag ångrade hela företaget. Men den lilla sorgen gick snart över, ty, sedan jag länge gråtit och varit sjösjuk en stund, somnade jag rätt gott och vaknade, först när min tante sade, att vi vore vid den gästgivaregården, där vi skulle äta middag.

Som vi nu voro inne på stora Stockholmsvägen och på en av de bättre gästgivaregårdarna, var där stor trängsel av vagnar, kommande och farande, tyskar, engelsmän, svenskar, damer och herrar, besynnerliga betjänter, skjutsbönder, larm och skrik. Detta roade mig oändligen. Jag var bara öra och öga, glömde alla dina förmaningar att vara artig och behjälplig

21