och under bordet kommo vi nu i all den kontakt, som saknats förut, ty i fjorton dagar efteråt hade jag en blånad i pannan av den förfärliga stöt, jag fick mot min artiga, men hårda grannes panna. Nu var mitt tålamod slut. Nu bruste länge hämmade tårar ur mina ögon; men, då man kom med ättika, vatten, rigabalsam och kompresser, emedan man trodde, att mina tårar voro av svedan efter den gruvliga stjärnsmällen, då föll jag i ett av dessa skratt, som ofta äro ungdomstårarna hamn i häl. Detta var min verkliga lycka, ty må hända förekom mitt eget skratt allt det av sällskapet, som kanske annars hade blivit min lott. Med en viss komisk deklamation gjorde jag nu upp alla de olyckor, som timat och mött mig alltsedan jag kom, och gav själv ton till det hjärtliga skratt, som uppstod, inom mig likväl svärjande ett evigt hat till tantes anekdot om ”flickan på supén”. Sedan var aftonen förträfflig. Vi promenerade och sprungo änkleken. Min bordsgranne: ingalunda avskräckt genom den blånad, som även syntes vid hans vänstra tinning, och som han mycket artigt titulerade “un doux souvenir”, var min kavaljer par préférence, och, när vi togo god natt, förtrodde han mig, att ”det var oändligen ledsamt”, det vi skulle resa morgonen därpå, kl. 10. Detta tyckte ävenväl jag. Början hade varit så förfärlig, att jag mångfaldiga gånger önskat mig tillbaka i vårt goda, ljuva lugn hos dig, käraste, gamla Mormor; men slutet av aftonen hade däremot — — alldeles försonat mig med världen igen.
Inkomna i våra rum, började tante sina tal. Till all lycka var hon för kvick att hålla parentationer över sådana olyckor, som redan timat, väl vetande, att erfarenheten själv nog varnade för dessa; men så mycket mer sökte hon förekomma det onda, som kunde ske, och varna för de förseelser, som jag begick, utan att märka dem själv. Men aldrig än skedde detta i få och innefattande ord, utan i långa, krokiga och odrägliga omvägar. Denna afton till exempel sade hon:
26
