Sida:Illusionerna 1965.djvu/38

“Ottilia! Ottilia! Kom hit, kära barn, att jag får presentera dig! I denna glädjen hade jag så när glömt hela min lilla niece.” Nu kom även en hjälpsam hand och tog i hatten. En lock av mitt hår blev väl kvarsittande däruti, och resten hängde omkring axlarna oredigt nog och påminde mig genast om det bondlejon, som tante alltid talade om, var gång jag icke med kam och en skog av hårnålar toppat upp min stackars lockiga peruk; som jag alltid förut hört var ”det vackraste man kunde se". Att jag var förlägen och tämligen illa till mods, faller av sig självt. Men min onkel satte mig snart i gott lynne. Som jag varken kan eller vill porträttera honom, utan endast framställa honom så, som han alltid föreföll mig, bekänner jag, att han redan denna första afton förtjuste mig. Han omfamnade mig, tog mig fram till en stor girandole, för att riktigt betrakta mig, och, utan att ändå slå mig med smickrets pudervippa rakt i ansiktet, sade han mig så många fint artiga ord, att jag blev åter vid gott mod. Tante talade sakta med sina vänner och såg på mig. Om det var gott eller ont eller en mixtur av båda delarna, kan jag än i denna stund icke säga. Otto var själen i allt, och, innan jag blir partisk för honom, vill jag beskriva honom, sådan han föreföll mig i denna första afton, Att han är löjtnant vid Livgardet till häst, det vet du; men, som du aldrig sett honom och kanske aldrig får se honom, kära mormor, så kan du icke veta, att det ej finns en varelse så skön som han. Han är lagom lång, lagom smal. Någon sade en gång, att han har en liten oskyldig Amor i var och en av sina lockar; långt därefter sade en gång någon annan, att en Amor är en flygande lögn, och då kom jag ihåg Ottos lockar. Hans panna är så ren, att man skulle tro det vara själva sanningens och ärlighetens egen spegel. Och ögonen! Kära mormor, älskade du någonsin av hela din själ, av hela ditt liv? Minns du dens ögon, som du då älskade? Nå väl, sådana voro Ottos. Hans blick kunde vara en himmel eller en dödsdom. Hans mun var glädjens tron och allvarets tabernakel, det vill