säga, dit allvaret väl sällan gick; men, när det kom dit, då var det skönare att se än all annorstädes. Ja, nu vet du, kära mormor, hur han ser ut, ty att tala om hans vackra näsa, hans penslade ögonbryn och välbildade händer och gentila fötter, det bryr jag mig icke om.
Aldrig en enda gång vände han sig till mig denna första afton. Mycket bestyr hade han visst; men de andra unga damerna glömde han dock icke, utan ägnade dem var och en sin gärd av uppmärksamhet. Alla — utom mig! Han var icke inne, när onkel synade och mönstrade mig framför girandolen, och sedan hade jag krupit bort i ett hörn bakom ett fortepiano, där jag bläddrade i noter, dels gamla och murkna Hoffmeister och Pleyel pour le clavecin, sedan tantes ungdomstid, dels nya sångnummer ur de nyaste pjäserna, Cendrillon, Trollflöjten, m. fl, på vilka stodo Ottos namn.
När alla slutligen skulle gå uti matsalen till soupern, förde var och en kavaljer sin dam; men, gömd bakom fortepianot, märkte mig ingen, saknade mig ingen, och jag blev kvarsittande. Nu brast jag i verklig gråt. Jag kände ett hat till min tante, som ryckt mig från dig och mina trevliga, lugna dagar, för att sedan glömma och släppa mig handlöst bland okända människor. Jag kände ett visst förakt för min onkel, som kunde prata så mycket vackert och mena så litet. Jag kände en avsky för Otto, som så noga tycktes observera alla och endast av hela världen glömma mig. Så bedömde jag hela familjen denna första afton, och Gud give, att tiden icke hunnit lyfta mig långt över alla dessa tankar, för att sedan med så mycket större fart nedslunga mig tillbaka till min första ingivelse, då, i fallet, all min tro på människors godhet och redbarhet på en gång bräcktes och föll i grus! — Förlåt denna sorgliga flykt i det kommande, kära Mormor! Vi äro långt därifrån ännu.
Jag grät under denna stund, såsom ett barn kan gråta. Jag var förödmjukad, jag var hungrig, jag var trött av resan, jag hade ont i huvudet, jag var rädd, att man skulle kalla mitt
31
