anlete, bekvämade mig till att blicka upp till honom, som stod lutad över mig, och svarade blott:
— Var nu god mot mig! Visa mig till mitt rum! Jag har så ont i huvudet! Jag är så gråtögd och ledsen dessutom. Jag vill icke gå ut bland dessa okända människor. Säg, att greven icke funnit mig; den lilla nödlögnen förlåter nog Gud, som är god.
Han såg på mig allt mer och mer innerligt, och du skulle sett, kära Mormor, huru hans ögon tindrade som stjärnor i en mörk natt över mig.
— Kom, söta flicka! sade han, tog mig sakta i handen, förde mig helt nära väggen, så att vi icke skulle synas, genom de Öppna flygeldörrarna, gick genom en sidodörr, förde mig sedan genom de rikt upplysta och vackra trappuppgångarna till en övre våning, tog utav i en mörk gång, men öppnade genast en dörr till ett litet rum, som på en gång försonade mig med hela livet och alla de sorger och motgångar, som där mött mig intill denna dag. Min hand i Ottos klagade heller icke över någon nöd, — mitt hjärta slog — men av fröjd! Kära Mormor, laga dig nu icke till att ruska på huvudet! Kom ihåg, jag slumrar den eviga sömnen, när du läser detta, och du minns väl, huru det var, när du själv var ung. Därpå förlitar jag mig mången gång.
Men nu vill jag beskriva mitt rum: Det var icke mycket stort, men högt. Dess väggar voro ljusröda; på golvet låg, oaktat sommaren, en mörkgrön matta. En vit muslinssäng med ett ljusrött sidentäcke stod på ena sidan, en mörkröd sidensoffa på den andra. I det stora, djupa fönstret voro tvenne stolar och ett litet sybord. Långa, mörkröda gardiner hängde från tak till golv. På en byrå under en stor spegel var en toalett uppstädad. På den höga, mjällvita kakelugnen, på byrån, på sybordet voro små benglasvaser med fylliga doftande törnrosor. På ett litet bord vid sängen stod ett tefat med förgätmigej och en törnros i mitten. En lampa i taket upplyste rummet och kastade däröver en trolldager. — Jag har aldrig, varken
33
