morgon! Nämn för ingen om vår supé! I mig har du en vän i evig tid; men försiktiga skola vi vara.
Och nu gick han.
— Vad ville det säga? Försiktig! — Vad trodde han? Vad tänkte han? Försiktig!! — Och nu, nu först rann tantes berättelse om hans förlovning mig i sinnet! Jag kände, huru genast varje bloddroppe sjönk ur kinden, ja, ur själva hjärtat; men snart började jag trösta mig:
— Han har tänkt det förut, men inte nu mer, inte hädanefter! Inte kunde jag tänka på någon annan än honom! Och han! Han kan heller inte tänka på någon annan än mig. Jag frågde mitt hjärta, jag frågade mina förgätmigej, jag frågade min apelsin, — ja allt, allt svarade ja, och jag somnade, lyckligare än jag det någonsin i min hela levnad varit. Men, att det fanns ett gift i min lycka, bevisas därav, att jag kände ett samvetskval, var gång jag tänkte på dig, kära mormor. Jag ville icke, du skulle sett mig hela denna aftonen, och en sådan tanke hade aldrig förr uppstått hos din Ottilia.
Jag sov till långt fram på den kommande dagen, och ett nytt liv, en ny sol tycktes uppgå för mig, när jag slutligen vaknar. Vad man ändå kan känna sig lycklig i detta livet! Men därtill fordras dock tre väsentliga ting: rent samvete, icke känna människorna, och hava ett skönt hopp stående tätt bredvid sig, som dock icke är en visshet, ty då är det redan för mycket.
Med yttersta omsorg gjorde jag min morgontoalett. Min uppasserska, en ung flicka omkring tjugo år, vacker, välväxt, nätt klädd och som hette Marie, var mig härvid behjälplig. Jag hade ett behov av att tänka och tala om Otto:
— Vad här är vackra törnrosor! — utropade jag, under det jag flätade mitt hår.
— Ja, mycket vackra! Hans Nåd tycker även så mycket om dem och bad mig sätta in därav i alla rum.
— Och dessa små, vackra blommor, har du även satt in
36
