dem? — frågade jag och vände mig från Marie, för att hon icke skulle se min rodnad.
— Ja, bevars! — svarade hon och rodnade i sin tur — Men unga greven lärde mig att sätta dem i tefat och slå vatten på dem, så där.
Jag blev iskall, jag blev glödande het.
En osanning således! — tänkte jag och hade en outsäglig bitter och harmfull känsla. Men sedan började jag resonera inom — mig, d.v.s. började redan advocera för Otto och anklaga mig själv. Jag bannade mig för min egenkärlek och mina fordringar, att han skulle tycka om mig, innan han någonsin sett mig. Men varföre behövde han då ljuga? Varföre skulle han säga, att han själv plockat dessa blommor? Tyst, kanske han kastat bort dem, Marie plockat, och satt dit andra! Men varföre allt detta, innan han sett mig, innan han kände mig? Och detta kalla emottagande, denna totala glömska och slutligen detta utrop: ”Jag tror f-n tagit hela kusinen!” Nej, därmed kvadrera inga omsorger i förtid! — Så där ungefär famlade mina tankar bland möjligheter och omöjligheter, tills jag var fullklädd och gick ned. Jag stod länge vid salongsdörren, innan jag öppnade den, I rummet var alldeles tyst, jag hörde blott, att någon var där, som då och då vände på ett tidningsblad. Slutligen tog jag mig mod, öppnar dörren, och min artiga onkel kommer genast emot mig, överhopar mig med vänliga förfrågningar om min hälsa, min sömn, mitt illamående föregående aftonen. Sade mig sedan, att tante sov ännu, och började därefter fråga om dig och allt, vad som kunde intressera mig att svara på, men detta med så mycket och så livligt intresse, att jag trodde mig göra honom en stor tjänst med alla mina små underrättelser. Slutligen började han fråga om min uppfostran, om jag var road av musik, av lektyr, av målning, ritning och dylika sysselsättningar. Som han ingav mig det allra största förtroende och självförnöjelse genom det fina beröm, med vilket han likasom slumpvis kryddade sina ord, berättade
37
