jag honom helt uppriktigt, att jag spelade litet forte-piano, sjöng små visor, ritade och laverade litet landskap samt kunde tämligen bra franska och hjälpligt nog engelska och tyska. Utan att låtsa anställa någon examen, förhörde han mig i allt: jag spelade mina variationer av Gelinck på Tyrolervalsen; jag sjöng ”Quand tu m'aimais”, och, utan att upphöja mina små konster till några skyar, ingav han mig mod och en stor håg att förkovra mig. Med ett ord, han förtjusade mig, vartill icke litet bidrogo de drag av Otto, som jag då och då upptäckte hos den vackre fyrtioåttaårige mannen, som varken påminde om gubbe eller gammal konserverad kurtisör eller något annat än hög manlig värdighet, klädd i sköna former och drag. Jag påstår ännu, att min onkel är oemotståndlig för var och en, som han vill behaga (och det vill han med hela världen), och att det vill mycket till, slump och mer än önskansvärt öppna ögon, för att någonsin komma ur sin förtrollning. Ja, denna var hos mig så stark, att jag slutligen knappt saknade Otto, under denna högst intressanta förmiddag.
Klockan var över 12, när Annette slutligen kom insvängande och berättade, att grevinnan var vaken och tog emot. Dessutom plockade hon bort alla blomstervaser, stängde fönstret och rökte med eau de Cologne, för att även själva luften skulle vara i ordning för min tante, när hon en gång sent omsider komme ut.
— Charmant! — sade min onkel, tog mig vid handen, och vi följdes in till min tante.
Hennes sängkammare var måhända det mest rechercherade, jag någonsin sett. Jag höll på att säga: som jag någonsin föreställt mig; men det hade varit dumt sagt, ty dens inbillning ger jag inte mycket för, som samman för alla de onödiga småsaker, vilka här voro hopade över varandra. Nu var min tante i sitt rätta element. Hon hade en otrolig kärlek för den vita färgen. Vit var hennes säng, vitt hennes täcke, och i spetsar och fina broderier låg hon inrullad och såg i all den ele-
38