på samma sida som jag; men allt detta brydde jag mig inte om. För mig fanns nu blott en, och han brydde sig inte om mig! Strax efter middagen lämnade Otto och några av de yngre karlarne salongen. De äldre politiserade och läste tidningar. Tante avhörde sommarnytt från hov och stad av sitt intelligensblad, Kammarherrn C., skrattade och viskade otroligt med honom, och jag utstod ånyo ett förhör om vår resa av en ung baron, trogen avbild av Svebilii långkatekes, ställd i frågor och svar. Så fort jag kunde draga mig från detta, smög jag mig ut i parken. Ensam vorden, brast jag i gråt och kastade mig med sextonårig förtvivlan på en bänk i ett mörkt lövvalv, som jag tyckte vara sorgligt, medlidsamt och trevligt att gråta uti. Mot en trädstam lutar jag mitt huvud; men snart reser jag mig hastigt upp, lyssnar — och hör snabba steg, knarrande i sanden, skyndsamt nalkas. Jag hinner icke hoppas, förrän Otto står framför mig! Jag stiger upp, jag vill gå förbi honom, skynda hem; men han håller mig kvar, sägande:
— Vill du icke hälsa på mig? Varföre ser du så ond ut på mig? Har du sovit gott? Fann du din apelsin? Se då på mig! Varföre har du gråtit? Har mamma bannat dig för bristande conveniensartiklar? Ha, ha, det skall du icke bry dig om! Gör bara blint som hon vill, men sörj aldrig över hennes små nycker, ty de löna icke att tänka på eller bry sig om! Se så, se nu glad ut! Du är så söt, så vacker i dag, att alla gossarne däruppe äro kära i dig. De fråga mig bara ideligen om dig. Tänk, om de visste, var jag vore nu, vad de skulle avundas mig! Se nu på mig! Ack, vad du är söt, när du så rodnar! Har du någonsin givit bort någon kyss? Åh nej, se inte så ond ut, inte rynka lilla överläppen! Minns du inte i går afton, då höll du dock utav mig, eller huru? Nu rodnar du igen! Då, ja, just då, då skulle jag givit mitt liv för en enda kyss av dig! Men, tyst, nu hör jag röster och prat! Det är mamma och alla de andra. Farväl, sötaste! Var glad och försiktig! Jag
41
