inom mig den fulla föresatsen, att, kosta vad det ville, förr än tillsammans med honom skulle jag icke njuta av detta nöje, till vilket jag förut så outsägligen längtat. O, jag hade redan då varit i stånd att uppoffra all glädje, alla önskningar för honom.
Vi gjorde flera visiter till åtskilliga av tantes många bekantskaper, varav några, ur olika skäl, bodde i staden denna sommar. Somliga togo emot, andra icke. Jag tyckte mig vara en helt annan människa blott sedan i går aftons. Litet medgång är som medvind, allt går så lätt, man följer så gärna med. Tante var även ovanligt blid. Vårt sista besök var hos general L. Generalskan var tantes bästa vän, och här stannade vi. Där såg ganska trevligt ut. Generalens brukade visst icke bo i staden om sommaren, men voro nu inflyttade av diverse giltiga orsaker. Man såg icke flera barn i huset än en ogift dotter, fröken Emilie; men den äldsta dottern, gift med överste G., var även där denna afton, och utom dessa damer en mamsell D., guvernant eller äldre sällskap till den yngre flicka, som annars var alldeles jämnårig med mig. Jag ville, att du själv skulle se alla dessa fyra fruntimmer; men, som det är omöjligt, måste jag väl beskriva dem, både som de voro, och som de föreföllo mig. Generalskan var tjock och fet, röd och vit, med kvicka, mörka, spelande ögon, glad och munter, kvick och satirisk, men pikade nästan aldrig och var i allt yttre en fullkomlig motsats av min tante. Överstinnan G. var mycket vacker, tämligen artig, originellt kvick, drog till sig vem hon ville behaga; men emot de andra hade hon ett visst moquerie och liknöjdhet, som var bitande och harmligt, och som man icke kunde tåla. Därav kom, att somliga tyckte mycket om henne, andra intet. Lilla Emilie, yngsta dottern, var min eviga plåga. Alltid skulle jag okas tillsammans med henne. Hon var dum, hon var ändå dristig, hon var ledsam, obehaglig och självkär. Mamsell D. var det behagligaste fruntimmer, jag någonsin sett. Hon var jämnårig med överstinnan, hade varit
43
