utsade dessa ord, som i sig själva innefatta en hög, ädel tanke, men som i detta ögonblick voro ovedersägligen löjliga. Melida nöp mig. Tante och generalskan gjorde onda och matta och missnöjda svängar. Pauline sade halvhögt: I dag är han galpare än vanligt. Fröken Nannys första inspiration var admiration, men blev snart indignation, när hon såg, att hennes Balder varken såg på henne eller på månen eller på något annat — än mig. Man fortsatte emellertid gången. De tvenne tillkomna, som även skulle supera hos generalskan, gingo på sidan, och, som jag tyckte, fick Balder en sparlakansläxa; åtminstone var Nanna röd, som hade hon varit den hämnande gudinnan Var. De unga herrarne och Pauline skrattade näslan högt, presidenten och rådet ryckte på axlarna och talade med tante och generalskan om den gamla goda smakens undergång och den nya galenskapen eller fosforismen, vilka för alla äldre personer voro fullkomliga synonymer.
Under hemvägen berättade mig Emilie en mängd otroliga, alldeles orimliga dumheter om magistern.
Under supén vandrade herrarne omkring bordet, och en enda gång närmade sig Otto, där jag satt, lutade sig ned mot min stol och viskade, — ja, gissa vad, kära mormor! Ett ljuvt, ett helande, ett allt försonande kärleksord, tror du? Nej, visst icke, långt därifrån! Han viskade endast dessa ord:
— I natt skriver magistern ett ode, två sonetter, tre hendekasyllaber och fyra hymner till dig.
O, vad jag blev bedragen!
Magistern stod emellertid — verkligen mitt emot oss, med ryggen stödd mot väggen, armarna i kors och läpparna i gång, samt sköt blott ifrån sig, utan att ens se därpå — det gröna och den spickemat m.m., som bjöds honom. Innan vi gingo från bordet, sade även Melida — helt sakta:
— Stackars Ottilia! I afton har du redan fått en adoratör och en ovän. Se på fröken Nanny!
Jag kastade ögonen på henne. Hon såg ut som en blandning
49
3 Illusionerna
