av tiger och leopard. Mormor frågar mig väl, var jag sett dessa djur; men mormor skall veta, att nu är inbillningen riktat på höjden av sitt välde, och man kan oförsynt likna en sak vid allt vad man vill, utan att befara någons förundran.
När vi superat, kom tantes vagn, och nu föreföll en scen, den jag minst kunde väntat.
— Ja, så farväl, min snälla, söta Otto! — sade tante, när han hjälpte henne på med kappan — Gud välsigne dig! Skriv någon gång, — var fjortonde dag åtminstone! hälsa oändligen ifrån mig! Huru dags reser du?
— Till klockan 6 i morgon bittida hava Alfred och jag beställa hästar.
— Än edra egna hästar?
— Dem låta vi betjänterna rida, ty vi vilja resa fort, som tyranner, för att hinna fram till lördagsaftonen.
— Jo, jo! — sade tanten, med ett betydelsefullt leende — Det tvivlar jag inte på, att den resan kommer att gå, eller snarare flyga.
— Ja, jag längtar outsägligt — sade Otto, helt sakta, medan han knöt tantes kappa.
Men jag — jag hörde det dock!
Först när vi kommo ner i förstugan, sade han:
— Kors, så när jag glömt att taga avsked av lilla kusin! Ödmjukaste tjänare! — sade han — Roa sig nu bra i höst! Men, då han tog min hand, för att hjälpa mig i vagnen, tryckte han den hårt, förde den en sekund till sitt hjärta och sade, nästan ohörbart:
— Farväl sötunge! Glöm mig inte!
Det vore alldeles fåfängt att vilja bjuda till avmåla den blandning av känslor, som nu bestormade mitt unga, livliga, oerfarna sinne, under den halvmils långa hemresan. Sorg och glädje växlade som solsken och mulen himmel på en aprildag. Jag var nästan otillgänglig för alla tantes reflexioner.
— Är du redan du med mamsell Melida? Det gick mycket
50