fort. Det är visst en rätt hygglig och städad människa, men så mycket äldre än du. Jag tycker, du bör hellre hålla dig till Emilie. Ni äro alldeles lika gamla, och, om du icke känner till alla hennes små idéer och konversationsämnen, så lär du dig det snart, när ni få vara tillsammans, som blir mycket, ty vi äro beständigt i samma liga, samma kotterier — jag och din nya tante Pauline (generalskan). Blev du du med lilla Pauline?
— Överstinnan G.?
— Ja visst!
— Gud bevars! Inte kan man kalla henne för lilla Pauline, som är en halv aln längre än tante Pauline.
— Min lilla Ottilia! — sade tante litet vasst — Du vill så gärna vara reformator, och, vore det min vana även, skulle jag kanske kunna göra den anmärkningen, att du, för din iver att räkna Paulinerna efter längden, icke besvarade eller ens hörde på min enkla fråga. Men förmodligen behagade den dig icke, och därföre gör jag visst icke om den.
— Söta tante, förlåt mig! — sade jag och kastade mig, gråtände, om hennes hals. Tårarne hade länge suttit och väntat på ett möjligt tillfälle att få utbrista.
— Min söta Ottilia, — sade tante och drog sig hastigt undan min omfamning — för all del sök att göra dig till herre över dina ömma känslor och, för Guds skull, håll tillbaka dina eviga tårar! Spara dem, tills sorgerna komma! Nu är du i dina glada, lekande år. Utbrott av gråt eller gällt skratt är dessutom, vad man mest bör akta sig för i societeten. Där tål man intetdera. Det är en viss hovsamhet, ett visst lagom, som klär en ung flicka. Se på Emilie! Aldrig skall du se henne rodna, som hade hon stått framför köksspisen, eller gråta i otid, — eller — —
Men skratta tillade min tante visligen icke, ty Emilie hade ett ovanligt högt och obehagligt skratt, utan, med någon liten harm över att icke kunna fullfölja som ämnat, svängde hon hastigt meningen och fortfor:
51
