Den här sidan har korrekturlästs

skola vi lura på oss, den gör oss ”detsamma tillbaka”. Tro mig i det, du söta flicka! Och vad min resa angår, den har varit besluten hela året — olyckligtvis. Men jag och Alfred K. äro de bästa vänner och vapenbröder i tid och evighet. Vi hava alltid uppgjort, att jag skulle följa honom till hans föräldrar och där passera min semester. Men där stanna vi väl icke så mycket eller så länge. Vi jaga väl omkring hela provinsen, var det låter muntert och roligt. Hade jag vetat förut, vad mamma skulle föra med sig hem, så vete Gud, om jag stått vid mina gamla löften. Men nu var saken avgjord, nu stod den icke att ändras; men tiden, den kan måhända avprutas betydligt. Jag hade icke ämnat att vara åter förrän i november. Få se nu, om jag icke, en vacker afton i september — just som nu trycker dig, trogen och söt, till mitt hjärta.

Jag frågade honom helt enkelt, om det icke var honom, jag såg i parken, Han studsade. Men snart svarade han:

— Jo visst, jag ville se, om du släckt ljusen, ty då hade jag varit litet obeslutsam, om jag skulle våga detta företag eller icke. Men så fick jag se dig i fönstret, ty månen upplyste denna din vita, tjusande halvklädsel.

— Men du talade med någon? sade jag, mer för att slippa höra honom tala om min underklänning, än för att egentligen spörja. Han studsade åter, men svarade sedan:

— Ja, det var en av jungfrustaten, jag minns ej vilken. Jag mötte henne, när jag gick genvägen genom parken, vid vars yttre port jag ställt min otåliga häst, som nu står och stampar av harm och väntan på sin lyckliga herre.

— Ja; men du talade med henne länge?

— Ja visst, jag fick väl lov! Jag måste väl giva ett skäl till detta besök, säga mig glömt något i mina rum här ute, bedja henne i största tysthet skaffa mig min nyckel, som jag har här, — tillade han, skrattande, och drog upp en kammarnyckel ur fickan.

Nu var jag tillfreds.


55