var ”för ingenting”. Från denna dag var hon alltid lika nedslagen, blek och slurvig i sin klädsel och icke nätt och ordentlig som de första dagarna. Men, som jag alltid var vänlig mot henne, gjorde hon sin yttersta flit att väl hjälpa mig och efterkomma mina minsta önskningar. Stackars Marie! Mormor får väl höra mera om henne framdeles.
Klockan elva var jag klädd. Klockan halv tolv var jag redan uppledsen vid Lettres à Emilie, och klockan tolv kom tante Pauline med den välsignade ledsamma Emilie. Men, huru jag måtte kika och se, fanns ingen Melida i vagnen. Så fort jag kunde, frågade jag Emilie om henne och fick det hugnande svar, att hon kom närmare middagen med överstinnan och fröken Nanny. Som jag inte begrep, med vad jag skulle roa Emilie, frågade jag tante, om vi ej finge gå ned i trädgården och äta krusbär, varpå hon svarade: Hjärtans gärna, mina barn! och vi gingo. Emilie åt krusbär i oändlighet, först av de goda, sedan av de sämre bären, och dessemellan talade vi om — en tråflorslapp. En sådan hade nämligen kommit bort för Emilie, och nu skämdes hon icke att förtro mig, det hon trodde Melida hava tagit den.
Jag häpnade och visste icke, om jag hörde rätt.
— Min Gud, Emilie! — sade jag — Huru kan du tro den goda, älskvärda Melida så illa? Säg då hellre till henne rent ut din besynnerliga misstanka, att hon må kunna få försvara sig, ty det betvivlar jag aldrig att hon ju rätt väl kan.
— Åh! sade Emilie, litet flat. Det är inte värt; men jag har sett en snibb av min lapp i hennes byrålåda.
— Fy, Emilie! svarade jag. — Vet du, det sätter dig i en bra ful dager i mina ögon, att du så där löst vill anklaga Melida på nästan inga grunder, och det för mig, som på det hela är en alldeles främmande person för eder båda, och detta allt om den vän, som sett dig, allt sedan du var ett litet barn, och som kostar hela sin tid på din undervisning.
— Ja, det må hon väl göra! svarade Emilie, som gärna ville
60
