utom fattig som en skåpråtta. Det var konkurs efter fadern, och det lilla, gumman har, ärva vi, ty det är fideikommiss och går på manliga sidan.
Tante Pauline (gäspande): Ja, det var väl, ty ingenting är förtretligare, än att förlora en sak, som man vant sig vid. Vad säger Otto om saken? Bara han icke fastnar i fällan! Vackert grannskap är farligt.
Tante Aline: Åh, lappri, det skall bliva min affär. Han har väl annat att tänka på: ça n'est pas de son gout i alla fall. Därtill vill helt annat!
Och nu började tanterna tala om annat, som jag icke minns; men deras första samtal lade jag händelsevis på minnet såsom högst besynnerligt, och långt senare blev det för mig fattligt, att just jag själv var denna salongspjäs, som för intet annat ändamål var anskaffad, än att giva det lilla ljus, som en ung flicka, begåvad med några av naturens milda håvor, kan tillvägabringa i en sällskapskrets, och att för resten vara för min tante en sorts satellit, vars grevliga namn klingade grannt, men vars medellöshet och beroende ställning gjorde det troligt, att ingen skulle bjuda henne varken hand eller hjärta. Men tro icke, att jag nu tänkte något ditåt; nej, långt därifrån. Du skall nog få veta, när den tiden kom, att mina ögon öppnades. Nu, under resten av samtalet, satt jag blott och tänkte på, huru illa jag gjorde, som avhörde tvenne människors förtroenden, vilka icke voro ämnade en tredje, och huru dumt och barnsligt jag gjort, som stött mig med Emilie, vilken ändå var min gäst, och som kunde klaga för sin mamma, sätta saken i en annan dager, av vilket allt mycket väsende och ledsamheter kunde uppstå. Jag kände mig dessutom hava så rätt på min sida, och, om jag skall säga det uppriktigt, vara Emilie så överlägsen, att det kostade mig alldeles ingenting att söka blidka henne, dock icke på bekostnad av min övertygelse. Sagt och gjort! Lika tyst som jag kommit in, smög jag mig ut igen och skyndade ned i trädgården. Emilie hade bara flyttat sig till en annan
62
