han slutat denna pinsamma läsning, taga papperet och kasta det i den fladdrande aftonbrasan. Med en liten artig bugning, men utan att varken skratta eller säga något, återgav han mig sonetterna. Jag neg, tigande och skamflat, och inom en sekund lågade mina snillefoster av verklig och icke av fosforistisk eld.
— Himmel, vad gör du! ropade den glada Hilda B. — Ryck Ottilias näsa och öron ur elden! skrek hon. Magistern skall nödvändigt se dem! Vi skola inbilla honom, att han själv diktat och textat dem i sömnen.
Förtjust åt denna tanke, skulle just löjtnant L. röra i spiselden; men Emilie, som satt närmast, fattar de halvbrända sonetterna med en eldtång och kastar dem, med vanlig obetänksamhet och häftighet, rakt på mig, utropande: Där har du din näsa, och där har du dina öron! Elden fattade genast uti en florshalsduk, som hängde om mina axlar; men som en blixt rycker den unga, nykomna baronen halsduken av mig, kastar den i spiselden, och med sina händer kväver han den eld, som fladdrade högt i min colorette och mina epåletter. Jag hade nog besinning att blott stå stilla, men var likblek av förskräckelse, när elden slutligen var släckt, och jag stod, fullkomligt oskadad, men ganska illa tilltygad, vad toaletten angick. Man började genast beklaga mig, lyckönska mig, beklaga min vackra klänning, min sjalett m. m.; men ingen, mer än jag, tänkte på min befriare och hans händer, som jag kunde begripa skulle lidit rätt mycket av hans behjärtenhet. Man ville, att jag skulle gå och kläda om mig; men, bara jag slapp lös från alla dem, som nu omgåvo mig, men som elden förut jagat långt bort, ilade jag till ett fönster, dit baron Edward dragit sig undan. Jag tackade honom kort och hjärtligt och bad honom för allt i världen visa mig sina händer; men, då han småleende gömde dem bakom ryggen, hade jag ingen försyn att själv taga fram dem, och i tårar brast jag, när jag såg stora blåsor på de vackra, välbildade händerna, samt manschetterna av hans skjorta alldeles förbrända, Utan att alls tänka på mig el-
70
