ler min förbrända och sotiga kostym, ilade jag efter Johannesolja och fina linnenäsdukar samt inlindade omsorgsfullt hans händer däruti, efter ett obetydligt motstånd från hans sida. När jag slutat, tog han min hand, förde den sakta till sina läppar och sade blott:
— Efter denna dag är den fosforistiska elden mig dubbelt kärare!
Jag ilade bort, bytte om kläder, och om en liten stund var hela eldsvådan glömd, och vi sutto åter i en munter och skämtande krets. När jag återkom till sällskapet, voro de mesta grupperade omkring Pauline och baron Edward, som redan voro inbegripna i en ivrig debatt om den nya skolan och dess tendens i allmänhet. Pauline sparade inga epigrammer däröver, och, som hon var verkligen kvick och hade högst originella idéer, voro hennes sarkasmer, så i ögonen fallande, så naiva och roliga, att vi, något var, sällade oss på hennes sida, vilket vårt skratt, vid varje hennes yttrande, nogsamt tillkännagav. Mycket artig, som Edward H. alltid var, lät han Pauline nästan ostörd få förbruka hela sitt snilles artilleri, tills ammunitionen började tryta, och då först gjorde han ett par små frågor, som höllo på att sätta myror i huvudet på oss något var. Den första var: Vad vi egentligen förstodo med fosforism och fosforister. Somliga visste det rakt inte, andra svarade djärvt: Galenskap och galningar! Pauline menade, skrattande, att det var allt sådant, som ingen kunde, ingen ville och ingen behövde begripa. Emilie, dum och dristig som vanligt, förklarade, att hon alltid trott fosforister komma av franska orden: Faux och Fôret, varföre hon i sin inbillning översatt dem med: ”Falska skogsmänniskor” (allmänt skratt); men de flesta av oss visste ganska väl, att man så kallade alla anhängare, medarbetare samt till och med beundrare av en poetisk tidskrift, som utgavs i ”självrodnande, eldfärgade omslag”. Men nu kom den andra frågan, som var värre: Huru många av sällskapet hade väl läst eller ens sett den skrift, som var och en så för-
71
