bålt väl visste borde ”rodna över sig själv”? — Inte jag! svarade Pauline genast, hjärtligt skrattande, och det blev signalen för alla de andra att säga: Och inte jag, och visst inte jag, ännu mindre jag, etc.
— Ja, då är det ju inte värt att tala vidare om den saken, sade Edward småleende och steg upp från sin plats. Nu sutto vi rätt flata något var; men Pauline fann sig snart och sade skämtande:
— Ja, skulle man inte få tala om annat, än vad man i botten samt till punkt och pricka kände här i världen, så vore det blott herrar professorer, som finge orera, och vi andra, som finge höra på, och då ville jag väl se, vart det goda skämtet, det välgörande skrattet toge vägen.
Detta var ett argument, som själva Edward H. icke kunde bestrida, och nu började vi åter prata och skämta om mycket annat, som vi lika litet visste och kände, men som blev källan till mycket skratt och mycken oskyldig munterhet. Slutligen utropade någon:
— Vet ni, mitt herrskap, att fru Staël kommer till Stockholm på sin resa till Petersburg!
Något var sade åh, och jag omfamnade Melida i glädjeruset över att en gång få se Corinne och Delphine livslevande för mina ögon. Edward, som stod bredvid mig, skrattade hjärtligen åt min exalterade glädje och önskade blott, att den icke måtte lida något skeppsbrott i själva hamnen. Melida smålog även, och Pauline ryckte på axlarna åt min entusiasm. Men nu gick man till supén. Baron Edward förde mig dit och blev min granne vid bordet. Omärkligt länkade han samtalet åter på fosforisterna, och, då jag, som verkligen läst åtskilliga bitar därav, fast jag icke ville medgiva det, utan teg, när alla de andra ropade: inte jag, likasom motsatsen varit en stor synd — då jag nu, med någon malis samt mycket skratt och komisk patos, citerade en och annan strof, som låter litet befängd, sade Edward H,, milt och vänligt förebrående:
72
