arma Ottilia var nog dåraktig att till och med bedja den gode Guden. Men han straffade mig nog för denna fåfängliga önskan. En vacker dag får jag trenne nyheter, den ena mer hjärtgripande än den andra: Fru Staël var kommen, Amarant utsatt till den näst instundande lördagen; men — nu kommer det värsta: Otto (sades det) hade begärt ett par veckors permission, sedan hans semestre var slut. Jag ville digna under denna börda. Allt annat hade jag kunnat fördraga, men att han självvilligt sökte förlänga sin bortovaro, det var någonting kvävande, mördande, och som på en gång gjorde alla mina luftslott, alla mina drömmar och förhoppningar till mindre än intet och öppnade min själ för bittra, sorgliga misstankar. Jag kastade mig med förtvivlan om Melidas hals och grät malörtstårar; men lika litet frågade hon mig om orsaken till min sorg, som jag kände mig i stånd att bryta mitt enda löfte till Otto, och jag fick således icke den trösten att i en väns sköte nedlägga mina kval.
Vintern började nu att antaga sin hovdräkt, och min tante och onkel beslöto att i denna samma vecka inflytta i sin stora våning på Drottninggatan, som redan länge, glänsande och skinande av allt vad lyxen kan upphitta, stått alldeles färdig till deras vinterkampanj på sällskapslivets stora bataljfält. Jag sörjde oändligen mitt lilla rum på Skönvik med alla dess tjusande minnen och min lilla frihet, att då och då springa ned i den av gula höstlöv täckta trädgården och under dessa uppleta dels ett minne av de oförgätliga tvenne dagarna, dels en liten blomma som allhärjaren alldeles glömt. Nu var allt detta förbi. Mitt rum i staden var dock nästan lika vackert, men tre höga trappor upp i luften, och således ingen annan utsikt än himmel och tak. Bland mina andra sorger i denna oförgätliga vecka var även den, att stackars Marie, som dag från dag såg mer bedrövad och nedslagen ut, nu på en gång fick sitt avsked och lämnade huset inom några timmar, sedan hon likväl snyftande och nästan förtvivlad tagit avsked av mig och bett
76
