höga och sköna gestalt träffar min blick! Han hälsade på mig; men jag förblev orörlig och förmådde icke giva minsta tecken till liv. Hela salen var för mig tom eller mörk. Jag såg blott Otto och den vemodiga blick, han häftade på mig, och som gav hans drag ett alldeles nytt men ändå mer magiskt uttryck än fordom. I detsamma kom åter ett neddansande par. Kavaljefen räckte mig artigt sin hand, damen och Edward stodo artigt väntande. Jag märkte intet. Då känner jag någon som bakom mig sakta drar i min klädningsärm. Jag vänder huvudet mekaniskt åt sidan. Melida satt bakom mig.
— Försumma dig inte, se hur man står och väntar på dig! sade hon milt, och nu först besinnade jag var jag var och vad jag hade för händer.
— Huru mår ni, fröken Ottilia? frågade Edward med bekymrad uppsyn under promenaden.
— Jag? svarade jag. O, jag mår bättre än någonsin.
Han såg på mig med förvånad blick.
— Jag skulle icke trott det, genmälde han — en besynnerlig förvandling föregick nu nyss i edra drag. Jag stod just och betraktade er med uppmärksamhet och — —
Nu, mormor, banna mig icke i min grav, när jag bekänner för dig mina tusen fel! Nu var jag nog hård, nog otacksam, nog oartig att snäsande falla den goda, älskvärda Edward i talet och svara honom med en liten axelryckning:
— Ja, kära baron! Varföre skall baron stå så där och se på mig? Det pinar mig alltid!
Han blev stum. Promenaden var slut, och jag åter uppe bredvid Emilie. Men nu under tiden hade Otto, per fas et nefas, även lotsat sig dit.
— Ödmjukaste tjänare, min nådiga kusin! sade han; men när Emilie dansade ut och han trodde sig icke vara hörd av någon annan än mig tillade han:
— Ängel, är du uppbjuden till valsen?
Nu, kära mormor! har jag den ena svårare bekännelsen än
85
