kunde få se det och även glädja sig däråt! Så tänkte jag. Jag jämförde inom mig den förtjusning, jag alltid kände, var gång man berömde och rosade honom, och i min tanke skulle han känna detsamma, när frågan var om mig. Nu var all harm, all liten gråhet för det förmenta dröjsmålet, nu var allt sådant glömt, misstankarne även, och jag var ingenting mer och ingenting mindre, — än rent utav översäll.
När anglaisen vat slut, förde mig Edward, utan att säga ett enda ord, till Melida, där en plats var ledig. Han stannade tyst ett ögonblick framför mig och tycktes i mitt betraktande leta efter nyckeln till gåtan om hela den förändring som föregått så väl i mitt inre som yttre. Nu började det regna uppbjudningar och presentationer, och mina läppar växlade att upprepa: Ja, jag tackar! eller: Nej, jag tackar! och inom några ögonblick var jag uppbjuden för aftonen. Jag var så förlägen över denna framgång, helst för mina grannar, Melida och Emilie, av vilka den senare förutspått mig, att jag, likasom hon på sin första bal, skulle få ”sitta och vila mig på mina lagrar” ifrån början till slut. Endast några av dem, som mest umgingos hos generalens, bjödo nu upp Emilie, och det till danser långt fram på aftonen. Edward H. och ett par andra bjödo även upp den goda, milda Melida, som vänligt svarade sitt: Ja, jag tackar ödmjukast! då Emilie åter, trotsigt och nonchalant svängande med huvudet, endast besvarade varje uppbjudning med en jakande nick. Hon apade systern i allt; men denna var vacker, kvick och originell, ehuru visst icke ett mönster att följa. Vad skulle då en dålig, misslyckad, tillfuskad kopia bliva? När de unga herrarne småningom skingrade sig för att rangera sig till valsen, vände jag mig, darrande och med nedslagna ögon, till Melida och sade, helt förlägen över all min framgång:
— Huru menar du allt detta skall gå?
Melida smålog, men Emilie sade hastigt och försmädligt:
— Du talar som stode du på hal is! Vad tror du kan hända
87
