så kallade Umbrerna, men större delen vände sig åt söder. Denna är känd under namn af Sabiner eller Sabeller, hvilka senare utgått från de förra. Sabinerna nedsatte sig i norra delen af Abruzzernas högland och togo dessutom i besittning landet vid floden Aterni källor och kring Reate, hvarifrån de utbredde sig ända till Roms närhet och till de efter dem benämnda Sabinska bergen, hvarvid de enligt sagan undanträngde den förra befolkningen. Talrikare voro de stammar, som bosatte sig i de bergiga trakterna på och omkring sjelfva hufvudryggen af Apenninerna samt i det östra kustlandet. De sabelliska folkens vandringar berodde på en egendomlig sed, utsändandet af s. k. heliga vårar. Vid hotande faror, plägade man nemligen åt underjordens gudar utlofva allt som komme att födas nästföljande vår, menniskor och djur. Efter en viss tid, vanligen 20 år, uppfyldes löftet så, att djuren offrades och ungdomen utsändes för att uppsöka nya boningsplatser. Sagan förband dessa ofta upprepade vandringståg med öfvernaturliga händelser. Så berättas Picenterna af den åt Mars helgade hackspetten (picus) hafva blifvit ledda till det land, som sträcker sig från Aesis till Aternus. En varg (hirpus) förde en annan svärm, de s. k. Hirpinerna, som bildade en del af Samniterna, hvilka bebodde landet från Abruzzerna ned till M. Irpino och derjemte småningom utbredde sig öfver norra delen af Apulien, Lucanien, och Bruttien samt med tiden äfven fingo fast fot i Campanien. Öster om Sabinerna till sjön Fucinus bodde Marserna och tre andra folk, som synas hafva varit närmare sammanslutna med dessa, Vestinerna, Marrucinerna och Pelignerna. I närheten af dessa hade Hernikerna, hvilkas namn (af det sabinska eller marsiska herna, klippa,) antyder, att de voro af sabellisk stam, sina boningsplatser i bergstrakterna n. o. om Trerus. Sabellernas vandringar inföllo i en jemförelsevis sen tid, sannolikt under det romerska konungaväldet. Hvilken stam Aequerna, som bodde i bergen vid öfre Anio, tillhörde, är osäkert. De synas hafva varit af umbriskt eller sabelliskt ursprung. Antagligen var detsamma fallet med Volskerna, hvilkas språk visar frändskap med det umbriska. Volskerna bebodde bergstrakterna öster om Treri och Liris' sammanflöde samt emellan Trerus och de Pontinska träsken, der de vestra Volskerbergen framgå och vid Terracina (Anxur) löpa ut i hafvet.
Latinerna vände sig åt vester och utbredde sig icke blott i landskapet söder om Tibern till de Volskiska bergen, hvilka sannolikt försmåddes, då slättlandet låg öppet, utan antagligen äfven i Campanien, hvars äldsta invånare, Ausonerne, troligen voro Latiner. Huruvida de ursprungligen haft fast fot längre i söder, i Lucanien och Bruttien, må
