Men det gafs äfven ett annat sådant, den heliga elden på härden. I hvarje familjs hem stod ett altare eller en härd, der aska och glöd alltid skulle finnas. Elden måste ständigt underhållas; han fick ej slockna, förr än familjen sjelf upphört att vara till. Vidare skulle han underhållas med särskilda trädslag, och hans nytändande, hvilket i romerska staten skedde en gång om året, borde försiggå på ett bestämdt sätt. Intet orent fick komma vid elden; han skulle alltid vara ren och var sjelf mäktig att rena. Elden åtnjöt dyrkan såsom en högre makt; man finner, att böner stäldes till honom; menniskorna anropade honom om helsa och välgång. Invid härden skedde måltiderna, som i främsta rummet voro offer, egnade åt dess gudomlighot, elden, hvilken man erbjöd förstlingen af mat och dryck. Det var dock icke elden såsom naturkraft, hvilken man dyrkade. Någon fullt klar föreställning om, hvad eldens gudom innebar, synes man icke hafva egt; han betraktades utan tvifvel såsom ett slags försyn för familjen. Småningom, när menniskoanden i sin föreställning gaf personlighet åt föremålen för sin dyrkan, blef den heliga eldens altare, härden förvandlad till en gudinna, som skulle uttrycka familjelifvets innersta väsen och hvilken fick namnet Hestia eller Vesta (härd).
I närmaste förening med tillbedjandet af elden på härden står husgudarnes eller Penaternas dyrkan. Härden ansågs för deras altare, men Penaterna voro i föreställningen ej rätt skilda fran Larerna, hvilka, såsom vi sett, voro de döde förfädernas andar. Familjens dubbla gudsdyrkan blir härigenom i sjelfva verket en, som uppenbarar sig i olika former. Det är de makter, som vaka öfver den enskilda familjen, tänkta såsom härdens skyddsväsen eller såsom förfädernas andar, hvilka åtnjuta dyrkan. Och denna var inskränkt inom familjens krets. Endast den fick deltaga i de heliga förrättningarna. Offret till den döde stamfadern kunde endast frambäras af hans manliga afkomlingar, och bland dessa var det den i slägtskap närmast stående, som skulle fullgöra offerpligten. Äfven elden tillbads af familjen ensam, och främlingars närvaro var vid hans dyrkan förbjuden lika väl som vid grafoffren. Familjegrafven och den husliga härden voro sålunda de ställen, der den religiösa tjensten egde rum, och ursprungligen fans ingen gemensam eller offentlig gudsdyrkan, emedan det icke gafs andra gudomligheter än de, som hvarje familj tillbad för sig allena.
Religionen var sålunda det, som sammanhöll familjen, och denna var en förening med religiös karakter. Den unga bruden lösryckte sig i och genom äktenskapet från sin egen familj och blef en medlem af mannens. Hon deltog ej vidare i den förras gudstjenst, utan invigdes
